Fem inte så goda anledningar att tro på gud – del 2

Vi fortsätter där vi slutade i Del 1 där vi bemöter de argument som presenteras i Micael Grenholms video ”Fem anledningar att tro på gud”.

Micaels tredje och andra argument är fri vilja och fri vilja kopplat till moral:

Finns inte verklig fri vilja så kan vi inte välja att vara rationella

Min tolkning av Micaels andemening av argumentet.

Det är lite oklart hur detta skulle tänkas kunna vara ett argument för gud.

Min personliga hållning är likt innan – agnostisk, vi har uppenbarligen en upplevelse av fri vilja. Men om denna är verkligen fri är oklart hur man skulle kunna förkasta formellt.
Om vi spolar tillbaka i tiden precis innan ett beslut tas – och varje atom i hela universum är på exakt samma position som den var vid det tillfället – skulle vi då ibland ta ett annat beslut av vår rena fria vilja? Hur kan vi motbevisa detta? Jag vet inte, jag tror inte någon vet. Men jag har ingen anledning att tro att determinism inte skulle gälla en hjärna – det måste vara den rimliga nollhypotesen, att naturlagarna även applicerar på en hjärna. Dvs har vi någon anledning att tro, att vi rent principiellt aldrig skulle kunna förutsäga en individs beslut givet att vi hade perfekt information om alla tillstånd i universum? Jag är inte övertygad om detta.

Men huruvida vi har fri vilja eller inte är egentligen helt irrelevant för varför jag inte köper Micaels argument. Han menar att jag inte kan vara förnuftig, för att jag inte gjort ett aktivt val att vara förnuftig eller rationell mot oförnuftig eller irrationell. Vad är det som säger att jag måste kunna välja att inte vara förnuftig för att vara förnuftig? Spolar vi tillbaka tiden kanske jag skriver detta högst förnuftiga blogginlägg igen, och igen, och varje gång. Då är jag enligt Micael inte förnuftig. Men det förändrar ingenting, det förändrar bara användningen av ordet ”förnuftig”. Micael vill lägga in en klausul att förnuftiga människor endast är förnuftiga givet att människan har verklig fri vilja. Men oavsett vad man har för uppfattning om fri vilja så kan en semantisk fråga inte vara ett bevis för verklig fri vilja. Det är liksom ett cirkelresonemang, dvs Micael definierar förnuftighet som förnuftighet givet fri vilja, och argumenterar sedan att fri vilja är nödvändigt för förnuftighet – så som det var definierat till enligt Micael. Skulle det visa sig så att verklig fri vilja de facto inte finns, då fanns aldrig förnuftighet definierad av Micael. Men det vi upplever som förnuftighet finns fortfarande även om det förblir okänt om det passar Micaels definition eller ej. Micael har inte visat på varför det är nödvändigtvis så, varför kan det inte vara så att vi inte är förnuftiga enligt Micaels definition? Det är återigen, bara en återspegling om hur Micael önskar att verkligheten var, och inte ett bevis/argument för hur den faktiskt är.

Om gud inte finns, så finns ingen objektiv moral. En ateistisk världsbild kan omöjligen uttala sig om rätt och fel

Inget direkt citat, men andemeningen av Micaels argument enligt min tolkning

Som en vidareutveckling på fri vilja så går Micael nu in på ett argument utifrån objektiv moral. Det vill säga, han påstår att någon som inte accepterar att moral har en objektiv grund kan inte utröna om en handling är omoralisk eller ej.

Detta är enligt mig ett ganska märkligt resonemang, där man på ett sätt utgår ifrån att universum inte är densamma för mig och för Micael. Om det är en sanning är att objektiv moral finns, så är moral objektiv för både mig och för Micael. Om den inte är det, så är den det varken för Micael eller mig. Detta är motstridiga hållningar som båda logiskt sett inte kan vara sanna båda samtidigt.

Jag antar att det Micael pratar om är huruvida ens världsbild kan hantera det ena eller det andra. Detta är möjligen endast applicerbart på religiösa världsbilder då min världsbild ständigt kommer att anpassas efter vad vi lär oss om universum. Skulle det visa sig finnas en objektiv grund för moral, ja då kommer det givetvis ingå i min världsbild. I verkligheten skulle detta öppna en ny fråga – varför finns dessa moraliska objektiva fakta – vad bestämmer dem? Micael vill automatiskt anta – helt ur tomma intet – att det är på grund av gud.

Det är en ganska extrem svartvit bild av världsbilder som sipprar fram i detta resonemang där vi får lära oss att enligt Micaels världsbild så är antingen någon objektivt – där man kan i frågan ha objektivt rätt eller objektivt fel. Men om något har en subjektiv grund så går det helt enkelt inte att uttala sig i frågan överhuvudtaget. Applicerar man samma resonemang på andra ämnen än moral skulle vi väl finna att man omöjligen kan ha en favoritlåt då det omöjligen går att veta vilken låt som är bättre än den andra. Det är omöjligt att ha en politisk ideologi som inte går att styrka i en objektiv sanning. Men vi återkommer till ideologierna senare.

Jag kan inte acceptera att moral är objektivt utan evidens. Per definition bör man isåfall kunna bevisa rent objektivt moraliska sanningar som är objektivt rätt eller objektivt falskt. Jag är givetvis öppen för att bli motbevisad, men det Micael presenterar är inte i närheten av ett bevis för att en handling är objektivt omoralisk – det han gör är att påstå att det finns moraliska fakta.

Jag tror det för diskussionen är bäst om jag först definierar hur jag själv ser på moral, vad jag egentligen menar med en subjektiv grund för moral och vad det skulle innebära med en objektiv moral.

Moral har förmodligen en subjektiv grund

När jag använder ordet ”objektivt” så syftar jag på fenomen, skeenden, egenskaper etc. som är fakta. Det är uttalanden om universum, och allt där i, som är bevisligen sanna helt oberoende av åsikt, tycke och smak. Exempelvis är det ett objektivt faktum att vatten fryser vid 0^{\circ}C i 1 atmosfärs tryck. Det är helt oberoende av din och min åsikt, det är sant även om vi förintar alla tänkande varelser i hela universum. I en objektiv fråga kan man antingen ha fel eller rätt. Påståendet att vatten fryser vid 0^{\circ}C i en atmosfärs tryck kan omöjligen vara sant för mig och falskt för dig. Någon har isåfall objektivt fel om vi har delade uppfattningar.

När jag använder ordet subjektivt så syftar jag på känslor, åsikter, tolkningar och tyckanden. De är alltså beroende av mig, och dig (mer specifikt våra nervsystem), subjektiviteten behöver en hjärna för att finnas. Att färgen grön är vacker är ett subjektivt påstående, den upplevelsen kan endast finnas om det finns en hjärna som upplever grön som vacker. I ett universum där vi förintat alla tänkande varelser är ett sådant påstående helt nonsens. Att överhuvudtaget prata om vackra saker är helt irrelevant om inte någon upplever vackert.

En och samma fenomen kan ha både en subjektiv komponent och en objektiv komponent. Vi kan t ex analysera ett musikstycke på ett objektivt plan. Mäta ljudvågornas egenskaper, frekvenser och styrka. Men vi kan inte på ett objektivt sätt säga att musiken är vacker, eller framkallar den eller den känslan. Det är en subjektiv upplevelse av musikstycket.

Men däremot kan jag på ett objektivt plan försöka studera subjektiva företeelser. Jag kan – utan att själv lägga värdering och tolkning – studera vilka typer av ljudvågor som framkallar en viss typ av känsla hos majoriteten av människor. Det resultatet är på ett plan objektivt på det sättet att det är ett faktum oberoende av åsikt. Men själva upplevelserna är i sig är åsikter – dvs jag objektivt studerar ett subjektivt fenomen. Eftersom att grunden är subjektiv, men studien är objektiv kan jag uttala mig om vilka ljudvågor olika människor subjektivt upplever som trevliga – men jag kan inte uttala mig om huruvida det är rätt eller fel att uppleva musiken på det ena eller det andra sättet.

Min uppfattning om moral är väldigt lik detta. Jag har försökt illustrera detta i figuren nedan. Vi har i grunden värderingar, våra moraliska uppfattningar om värdefrågor. T ex att människor är lika mycket värda, att det är fel att orsaka lidande och så vidare. Sedan kan vi resonera oss fram – sammanväga olika värderingar för att landa i en handling i ett givet sammanhang. Dessa två domäner, handling och och reson är i grunden objektiva. Givet ett visst mål, så kan jag åtminstone teoretiskt objektivt bevisa att en viss handling är mer eller mindre effektiv för att uppnå detta mål. Mina resonemang är baserade på mina värderingar, men det är mina handlingar som har faktiska konsekvenser.

Vissa människor kallar detta för en objektiv moral – trots att den har en subjektiv grund, medans andra kallar detta subjektiv moral. Detta i motsats till de som förkastar denna modellen och menar att även värderingarna går att bevisa som objektivt sanna – moraliska fakta. Jag refererar dock till den modell jag beskriver ovan som en subjektiv moral – eller subjektiva värderingar med objektiv moral.

Vissa debattörer tycks vara rädda för konsekvenserna av att prata om moral som om den är subjektiv – lite som att människor inte skulle kunna hantera en subjektiv moral. Men jag tror inte alls det är så. Det är väl alldeles tydligt att folk har oerhört starka känslor kring rent subjektiva frågor. Vilken politisk ideologi anser man inte vara en oviktig fråga, vem man blir förälskad i eller vilket fotbollslag man tycker om. Politik är på liv och död, det handlar om vem som svälter, vem som äter sig mätt, vem som har pengar och vem som är fattig. Att något är subjektivt betyder inte att det är oviktigt eller på något sätt mindre verkligt. Det är lika verkligt för oss oavsett om det är objektivt eller subjektivt.

Moralens domän är ändå densamma som den subjektiva domänen, så jag ser inte den dikotomi av apatisk nihilism eller objektiv moral som Micael försöker måla upp i sina exempel. Även om moralen skulle kunna bevisas vara objektiv så finns den – och har konsekvenser – endast oss människor (eller andra kännande och levande varelser) emellan. Utan några kännande individer är moral en icke-fråga, precis som subjektiva frågor är. Men hävdar man att moral är objektiva sanningar så borde de gälla oavsett om någon hjärna finns tillgänglig att uppleva ett omoraliskt behandlade.

Det jag försöker säga här är att subjektiv moral inte alls leder till någon form av nihilism där folk lever som om det inte fanns några konsekvenser. Att mord och misshandel skulle ske till höger och vänster eftersom det inte finns någon objektiv grund för moral.

Detta är en helt befängd idé i min mening. Jag har ett par anledningar till varför jag anser detta vara en befängd idé.

Den första poängen är moral ur ett biologiskt perspektiv. Många andra djur än människan har vad vi kan kalla moraliskt beteende. Empati och altruism är inte unikt för människan, vilket många religiösa människor fortfarande tycks tro. Det finns sociala koder, en känsla för hur man beter sig och hur man inte beter sig. Detta tycks – inte konstigt nog – finnas just hos djur som är sociala. Som lever och bor i sociala sammanhang där man samarbetar på gott och ont. Att evolutionen av sociala djur har innefattat en form av moralisk kompass – där djur finner andra medlemmar av flocken ha ett acceptabelt eller oacceptabelt beteende. Detta skulle kunna vara en förklaring för varför trots en subjektiv moral – så delar de allra flesta människor samma åsikt om vad som är okej och vad som inte är okej, vad som är oförlåtliga handlingar. Det finns en naturlig selektionsmekanism som missgynnar omoraliska beteenden att de individerna helt enkelt fryses ut ur gruppen och inte får fortplanta sig.

Med sådana glasögon är det inte svårt att tänka sig varför den – högst sociala – människan skulle utvecklat en hjärna med moral som liknar varandra i stora drag.

Detta gör dock inte moralen i sig objektiv. Även om djuren möjligen ur en objektiv synvinkel har de ena eller andra värderingarna/moraliska beteenden – så kan vi inte bevisa att en given värdering är objektivt sann – bara att det är sant att de faktiskt har den givna värderingen/beteendet (på ett principiellt plan, det är tekniskt sett oerhört svårt att bevisa att någon faktiskt har en given värdering).

Ett annat snarlikt exempel på motargument är argumentet att moral är objektiv då handlingar som leder till artens fortlevnad är moraliska, och handlingar som motverkar det målet är omoraliska. Min syn på detta är att det är möjligen ett objektivt resonemang givet målet, men målet i sig om artens fortlevnad är i grunden subjektivt ur en moralisk synvinkel.

Den andra poängen är att som jag berörde tidigare så är subjektiva uppfattningar fortfarande oerhört viktiga för människor och de kommer agera utifrån dem. För mig är det en oerhört stark värdering att jag anser att det är fel att medvetet skada andra människor eller andra djur. Oavsett om jag hade kommit undan med att skada någon hade jag inte gjort det då det strider mot mina innersta värderingar. Jag kan argumentera utifrån den värderingen på ett objektivt plan vilka handlingar jag bör och inte bör ta för att leva efter den värderingen – men jag kan inte objektivt bevisa att värderingen är objektiv är sann i sig självt.

Konsekvenser av en objektiv moral

Apologeter brukar alltid försöka använda tänkta konsekvenser av subjektiv moral som ett slags bevis för att moralen minsann inte kan vara subjektiv – för annars…

Men sällan lyfter det vilka konsekvenser man skulle kunna tänka sig om moralen kunde bevisas vara objektiv.

Den första poängen jag skulle vilja belysa är att själva grunden för en demokrati bygger på att man lever som om moralen är subjektiv. Om man skulle kunna bevisa en objektiv moralisk sanning – så är det svårt att tänka sig att det skulle finnas rum för en demokrati. Detta bygger jag på att politik i grunden är en fråga om värderingar. Att ha olika ideologier och olika politiska åsikter beror på två saker – ens grundläggande värderingar samt hur man tror att man effektivast och bäst uppnår dessa mål knutna till ens värderingar. Om man kan objektivt visa att en viss värdering är objektivt sann – så är motsatsen objektivt fel. Vi hamnar alltså i ett läge där vi skulle kunna bevisa att någon politisk ideologi är objektivt sett rätt och alla andra objektivt fel. Detta eftersom att det på ett principiellt plan endast är en fråga om att undersöka vilka beslut som mest effektivt och bäst leder fram till denna moraliska sanning.

Hur hittar man rum för olika politiska hållningar i en värld där vi kan bevisa och motbevisa värderingar som objektivt sanna? Antingen så är en given ideologi kompatibel med denne, eller så är den det inte. Detta skulle i bästa fall leda till en teknokrati där man endast arbetar för att uppnå objektiva moraliska sanningar. Ironiskt nog hittar man djupt kristna människor i alla politiska färger.

Är det en objektiv grund kan inte två ideologier med motstridiga intressen samexistera i en demokrati eftersom någon av dem är objektivt fel. Alternativet i form av en subjektiv moral är att vi har olika åsikter, som vi kan genom att resonera kring konsekvenser och värderingar påverka varandras värderingar och där olika subjektiva upplevelser tas i beaktande. Det blir alltså inte automatiskt så att helt plötsligt att ingenting betyder någonting. Oavsett så har en subjektivt moralisk värdering som informerar ett beslut om en handling konsekvenser i den objektiva verkliga världen.

Detta är dock inget bevis för en subjektiv moral, det är endast en motvikt mot den svartvita bild att objektiv moral leder till utopia och subjektiv moral leder till förintelse och nihilism.

Men är den religiösa bilden av moral särskilt objektiv?

Om Micael nu har rätt i att moralen trots allt är objektiv – det finns moraliska fakta, så uppstår en hel del frågor om hur objektivt det egentligen är. I denna sektionen kommer jag inte endast hålla mig till vad Micael påstår i videon utan även i förebyggande syfte diskutera reflektion kring hur jag förstår andra religiösa tolkningar av moral.

En fråga som uppstår är att – om moralen är objektiv – varför har människor olika värderingar? Micaels svar tycks vara att alla samhällen som inte är kristna har helt enkelt inte förstått vad dessa moraliska fakta är. Om det går att bevisa en moralisk sanning, varför bevisar man inte dessa sanningar för folk med avvikande värderingar – alltså objektivt fel värderingar? Kanske är det att kyrkan har dåliga erfarenheter av detta…deus vult.

En annan fråga som uppstår är varför moraliska värderingar ser olika ut på olika platser och i olika tider. I medeltida kristna Europa var man väl vad man skulle kunna milt sagt idag kunna kalla konservativ. Tänker man sig att dessa människor inte hade ännu hittat de moraliska sanningarna? Hur vet vi då att de moraliska sanningarna idag är kända, om man även då trodde att man funnit dem? Det borde väl krävas någon form av bevis annat än att peka på eventuella konsekvenser av en subjektiv moral? Det blir en väldigt invecklad gymnastik om man ska påstå att de människor som levde närmare när Jesus påstått levt – hade mindre tillgång till moraliska fakta – än kyrkan idag. För de skiljer sig definitivt i en hel del frågor om vad som är accepterat och inte.

En vanlig invändning mot den subjektiva moralen är:

Men vem ska vi då lyssna på? Vem säger att du har rätt?

Jag tycker detta är en väldigt pessimistisk och människofientlig syn. Menar man att människan är inkapabel till att förstå rätt och fel, utan att någon utomstående auktoritär makt bestämmer vad som är rätt och fel? Förhoppningsvis är svaret på den frågan – dina egna värderingar. En som ställer denna fråga insinuerar att den själv inte har någon känsla för rätt och fel – att det bara är en auktoritet som förhindrar fruktansvärda handlingar.

Om man argumenterar för att källan till de moraliska sanningarna är någon form av gud. Är detta då en återspegling av gudens värderingar, eller är guden inkapabel till att påverka vad som är moraliskt rätt och riktigt? Är då inte gudens värderingar subjektiva på samma sätt som jag beskrev ovan? Annars blir det en annan betydelse av objektiv – där objektiv innefattar även en guds subjektiva uppfattningar. Isåfall är moralen lika subjektiv som jag beskriver ovan – men det är gudens subjektiva värderingar som gäller.

Religiösa brukar ofta argumentera detta utifrån vad som konsekvensen är av ens handlingar som argument för varför guds moral är objektivt rätt – dvs guden kommer straffa dig i efterlivet om du inte lyder. De handlingar som belönar en i efterlivet är moraliskt.

För mig är det svårt att bygga ett helt moraliskt system på ett subtilt hot om konsekvenserna om man minsann inte lyder de moraliska påstådda sanningarna. Om en människa endast handlar moraliskt av rädsla för konsekvenserna – där man hade handlat omoraliskt om man inte åkt fast – ja, då är det tveksamt om man hade några värderingar överhuvudtaget.

Detta resonemanget är skrämmande vanligt, att rädslan för gudomlig bestraffning är det enda som håller människor borta från mord och annan bedrövelse. Det är i mina ögon en av de allvarligaste konsekvenserna av religiös indoktrinering – att människan är trasig, fallen och omoralisk. Inkapabel till att handla rätt om hen inte blir hotad till foglighet.

Denna diskussionen får mig också att undra vad ”religiös godhet” eller altruism egentligen handlar om? Det låter inte som om det handlar om att vara en god medmänniska, eller att man genuint bryr sig om sina medmänniskor. Det handlar om att bete sig rätt i guds ögon för att få en belöning. Jag hoppas och tror att detta bara är ett retoriskt knep på sin egna bekostnad.

Ta det lugnt, ingen nihilism här inte

Med ovan reflektion ville jag mota olle i grind något vad gäller diverse känsloargument kopplade till denna fråga. Man vill gärna insinuera att man som skeptiker till objektiv moral inte kan säga att mord eller andra hemskheter är fel.

Det går alldeles utmärkt. Det är en av mina starkaste värderingar just att det moraliskt förkastligt att skada eller döda oskyldiga människor och djur. Detta är en stark övertygelse som inte alls blir mindre verklig för att jag inte kan bevisa den som en objektiv sanning.

Religiösa människor verkar medvetet eller omedvetet glömma bort att för en naturalist och ateist så är ett mord ett oändligt mycket värre brott än i en kristen världsbild. I min världsbild så berövar du det enda liv den individen någonsin har haft eller kommer att ha. Du tvingar tillbaka individen till den eviga icke-existensen. Fullständigt förintar jaget. Men i den kristna världsbilden är inte döden slutet – det finns tid för upprättelse, kompensation och erfarenheter.

Ett mord blir inte mindre hemskt eller mindre fel för att det är en subjektiv åsikt eller värdering. Utan jag tolkar detta mer som retoriska grepp för att väcka missaktning mot sin motpart och inte ett ärligt försök att bevisa sin motpart fel. Här vill Micael gärna uttala sig om vad ateister kan och inte kan tycka. Men som världsledande expert på mina egna värderingar (som vi alla är), så kan jag härmed meddela att det går alldeles utmärkt att förena min världsbild med mina värderingar. Det som inte går är att förena Micaels världsbild med min världsbild – men det är en annan fråga, och inget motbevis.

I början av inlägget diskuterade vi Micaels argument att fri vilja är nödvändig för att kunna betecknas som rationell. Men samma resonemang kan appliceras på Micaels argument om moral. Om moral inte är subjektiv, är vi oavsett om vi har fri vilja eller inte, inkapabla till att ha omoraliska värderingar – vi kan bara välja objektivt fel värderingar och objektivt rätt värderingar. Men då kan vi inte prata om goda eller onda människor eller handlingar, eftersom man inte kan välja att vara god. De är bara objektiva neutrala fakta.

Detta kanske Micael, vid första anblick, tycker talar för sin sak – men poängen med objektiva sanningar är att de är faktafrågor. För detta resonemang kommer jag behöva anta att moral är subjektivt eftersom jag måste kunna jämföra moral och objektiva fakta för att belysa att de är olika. Objektiva fakta är helt neutrala – de informerar inte om rätt och fel, de säger hur universum är beskaffat. Är det omoraliskt att tro att is smälter vid -30 grader i atmosfärstryck? Nej, det är objektivt fel, men inte omoraliskt. Man är ingen hemsk människa för att man hade fel i en faktafråga. Att ha en annan uppfattning betyder att man är felinformerad, man har haft fel uppfattning och har en möjlighet att bli rättad. Det ligger ingen moralisk värdering i att ha fel i fakta.
Om moralen är objektiv, så är det svårt att beskylla någon för att ha hemska värderingar – personen var endast felinformerad om vad som är moraliskt objektivt rätt. Det är endast om vi har en subjektiv moral som vi kan prata om att någon ens teoretiskt kan ha förkastliga värderingar.

Det finns dock ett fundamentalt problem med detta resonemang, att i en världsbild där moral är objektiv så är moraliskt förkastlig per definition det samma som att ha fel i frågan om vilka moraliska sanningar som gäller. Men kritiken mot subjektiv moral utgår från en objektiv moral i sitt resonemang så min poäng här är mer att visa att kritiken inte går att rikta mot subjektiv moral utan att samma kritik gäller den objektiva moralen.

Moral ovanifrån

Micael går sedan in på kritik mot hans egna hållning, det vill säga att huvudpersonen i bibeln – gud, inte alltid framstår med dagens ögon som så värst moralisk. Här ska vi plötsligt tänka oss att folkmord som är beskrivna i bibeln var litterära grepp, och inte ska tolkas bokstavligen. Men man slås även av att bibeln inte överhuvudtaget fördömer ägandet av andra människor när man diskuterar slaveri, men istället, i gamla testamentet, ger man praktiska tips i hur man skaffar sig långvariga slavar.
Detta vill många apologeter – jag säger inte att Micael gör detta, för det vet jag inte – förklara genom att det minsann var värre att inte vara slav under omständigheterna. Men man kan fråga sig varför det ses som viktigare att förbjuda blandfiber i textil, men då icke ägandet av en annan individ – en av de yttersta kränkningarna mot en människas integritet och värde.

Med detta vill jag egentligen inte starta en debatt om exegetik – utan i denna bloggen fokuserar jag på apologeternas argument. Man kan som religiös tycka att man ska tolka dessa bibeltexter på andra sätt än mig. Det är förvisso intressant att när det gäller vad som ska tolkas bokstavligen och inte så tycks det handla om den enskilde individens värderingar – och inte att man tar värderingarna från texten. Men åter till poängen, om man tycker att jag tolkar fel så må det vara hänt. Men det jag vill lyfta här är Micaels argument mot detta. Han fokuserar inte på tolkningen av bibeltexten, utan han fokuserar på att vi som inte är övertygade om en objektiv moral inte kan säga att det är omoraliskt då vi inte har en objektiv grund för vår moral.

Det är ett väldigt bekvämt sätt att definiera moral som objektiv moral redan innan – då är det givetvis så att jag inte kan uttala mig om moral, då jag med den definitionen av moral inte tror att moral finns – då min uppfattning är att grunden till moral är subjektiv. Men självklart kan jag ur min världsbild uttala mig om huruvida det är moraliskt. Det är som att Micael tänker sig att jag är tvungen att se på frågan ur hans världsbild. Men jag har min världsbild och han har sin. Att min världsbild inte fungerar i hans världsbild är inget bevis emot någon världsbild. Det är möjligen ett bevis på att båda inte kan ha rätt.

Men då moralen enligt Micael – vad jag tolkar det som – kommer ovanifrån, så är det väl lämpligen inte Micael som heller kan isåfall uttala sig om vad som är moraliskt eller ej. Det faller på auktoriteten.

De ondas problem

Micael tycker sig här ha löst de ondas problem. Inte i sin egna världsbild – men han visar att i sin egna världsbild så kan inte en världsbild där objektiv moral inte existerar inte uttala sig om vad ondska är. Det är enligt Micael världsbild, men min världsbild kan definitivt hantera att bedöma saker som goda och onda genom en analys utifrån de grundvärderingar jag har och som även delas av de flesta andra.

De ondas problem är helt enkelt att det kristna påståendet om en allsmäktig, allvetande och god är tämligen inkompatibel med den verklighet vi ser. Micael själv väljer att lyfta svältande barn som exempel så låt oss ta det exemplet. Om vi kan vara överens om att det faktum att barn svälter ihjäl är dåligt, att det är omoraliskt att låta barn svälta om man skulle kunna förhindra det, vilket jag tycker – det är dålig. De ondas problem är att existensen av svältande barn betyder att gud antingen är ovetande om detta – hen är inte allvetande, eller så kan gud inte göra något åt det – hen är inte allsmäktig, eller så kan gud göra något åt det men väljer att inte göra det – hen är inte god. Det fjärde alternativet är möjligen det rimligaste – gud finns inte överhuvudtaget.

Micael påstår att vi är inkapabla till att påstå att lidande är dåligt, men det är enligt hans världsbild och definitioner av moral som endast objektiv. Han menar att vi inte kan bevisa att det är omoraliskt med onödigt lidande, men problemet är att Micael kan inte heller bevisa detta som ett faktum – han påstår endast att det är ett faktum.

Notera gärna detta retoriska grepp – Micael påstår att moraliska fakta existerar. Han bevisar inte att de existerar, han föreslår ingen metod för att pröva om de existerar, han ger inte ens ett argument för varför de skulle kunna existera. Han påstår sedan att ateister är oförmögna att bevisa detta och således kan vi inte uttrycka oss om huruvida det är gott eller inte. Men för att Micael själv ska kunna hävda att något är gott eller inte borde han först själv bevisa först att moraliska fakta existerar, sedan bevisa att det är ett moraliskt faktum att det är ont att barn svälter. Han spelar på att vi av kulturella och biologiska anledningar håller med varandra – det känns rätt.

Som jag skrev tidigare så är detta ett exempel på hur Micael argumenterar som om en världsbild endast skulle applicera på mig, och inte på honom samtidigt om den var sann. Om Micael har fel, så finns inga moraliska fakta, då kunde han aldrig egentligen heller fastställa något som en moralisk sanning, men vi båda håller med om vad som är rätt i denna frågan. Om Micael har rätt, så håller vi också med varandra om vad som är rätt eftersom det tydligen är ett moraliskt faktum.

Ett svar

Nu har vi diskuterat moral, hur jag ser på moral och hur jag tänker kring objektiv och subjektiv moral.

Micael argumenterar sedan att:

”Ateismen kan inte förklara moraliska fakta”

Mitt svar till detta är att jag argumenterat ovan för att moraliska fakta inte finns. Micaels exempel är förintelsen – och jag delar givetvis Micaels åsikt (om det är objektivt är det ingen åsikt utan ett faktum) att förintelsen var fruktansvärt fel och djupt omoralisk. Jag håller också givetvis med Micael om att de som tyckte att förintelsen var rätt har djupt förkastliga värderingar, har fel och är omoraliska. Det tror och hoppas jag den absoluta majoriteten av människor är överens om.

Jag vill också tillägga att det är min åsikt att det är något okänsligt att använda förintelsen helt utan vidare som exempel i filosofiska diskussioner, det hade gått bra med vilken handling som helst som det är stor konsensus kring är fel.

Micael använder månens rundhet som exempel på fakta som är sant på samma sätt som att det är sant att förintelsen är fel. Jag kan komma på mängder av experiment och observationer vi kan göra tillsammans med någon som inte är övertygad om att månen är rund som skulle övertyga vilken rationell människa som helst att månen är rund. Man kan såklart förneka detta faktum och ha objektivt fel.
Men hur bevisar man för någon som inte delar värderingar om människors lika värde, och att mord är fel och allmän acceptans av mänskliga rättigheter att förintelsen är fel? Jag själv skulle gå på värderingarna i sig. Men har Micael ett svar på denna fråga, hur man objektivt sätt kan bevisa att förintelsen är fel – inte för mig – utan för en person med vidriga värderingar med förkastlig moral – så tror jag Micael kan lösa många av samhällets utmaningar idag. Då bör vi genast applicera denna metod för att bevisa detta för alla rasister och nazister där ute så kan vi lägga de problemen till historien.

För kom ihåg, är det ett faktum så är det bevisligen sant helt oberoende av alla tänkande varelser, alla åsikter och alla värderingar. Ett bevis kan alltså inte hänga på känslor, kränkningar, upplevelser, lidande, åsikter eller värderingar, beviset måste vara helt frikopplat från dessa då de annars har en subjektiv grund.

För om Micael inte kan bevisa detta på ett formellt objektivt plan – hur kan han då vara så säker på att detta är ett objektivt faktum och inte en fråga om djupa värderingar och åsikter om människors lika värde?

Resten av Micaels argument bygger helt enkelt på att han redan bevisat att moraliska fakta existerar, vilket jag inte ser att han gör. Hans fyra följande poänger faller alltså på att beviset för moraliska fakta saknas.

Med detta så är målet inte att bevisa subjektiv moral. Det är en förklaring på varför jag inte köper det moraliska argumentet, och varför ingen annan borde göra det heller.
Jag hoppas också att jag förmedlat att en skepsis mot objektiv moral inte leder till att man inte har en uppfattning om rätt och fel, att det inte leder till en apatiska nihilism där allt och inget är rätt eller fel. Jag hoppas också att jag förmedlat att värderingar – är lika viktiga för innehavarna av dessa värderingar – oberoende av om man tror att de är objektiva eller subjektiva i grunden.

Jag tror det viktigaste är människors värderingar och hur de agerar utifrån dem. Det är helt ovidkommande för konsekvenserna om man tror att moralen är subjektiv eller objektiv.

Publicerad av veganbiologist

Vegan with a PhD in Molecular Genetics

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
<span>%d</span> bloggare gillar detta: