Fem inte så goda anledningar att tro på gud – del 3

Då har vi nått fram till den tredje och sista delen av serien av inlägg som bemöter argumenten som Micael Grenholm presenterar i sin video ”Fem anledningar att tro på Gud”. (Del 1 och Del 2)

Det argument som återstår är ett argument baserat på påståendet att mirakel existerar. Andemeningen är som jag tolkar det:

Mirakel existerar, alltså måste det finnas en gud.

Detta är inte helt överraskande ett tämligen problematiskt argument. Vi ska se att även om påståendet skulle vara sant, så följer ingen sådan slutsats. Men vad jag kommer bemöta först – är att påståendet att mirakel existerar har Micael inte kunnat belägga.

Jag är medveten om att Micael har skrivit en bok för att brodera ut detta argument, och jag vill vara tydlig med att jag inte har läst den boken – men jag utgår ifrån att Micael i denna video lyfter fram sina starkaste argument ifrån boken. Fokus i detta inlägg ligger på att bemöta argumenten i videon och inget annat.

En samling anekdoter

Det största problemet med Micaels påstående om mirakel är att det är en samling anekdoter. Detta skall icke förväxlas med vetenskap på något sätt. Med denna metod skulle man enkelt kunna ”bevisa” sjömonster genom att gå ut och samla in fiskarhistorier från fiskare i trakten. Filtrerar man sedan ut de som passar in på sjömonster – så har man helt plötsligt en liknande samling som Micael utgår ifrån.

Micael tycks tänka att dessa anekdoter är ”vetenskapligt oförklarliga” – vilket tycks blotta en viss ignorans för hur vetenskap faktiskt bedrivs. Vi får börja från början här igen. Micael nämner flera gånger att läkare inte kan förklara ett enskilt givet fall, och kallar detta ”vetenskapligt oförklarliga”. Först, läkare är inte per automatik forskare eller vetenskapsmän. Läkare kan självklart vara forskare, men då har de ofta ytterligare forskarutbildning. Läkare är en yrkesexamen inom medicin där poängen är att man praktiserar medicin. För att bli forskare så går man i regel en forskarutbildning – eller tar doktorsexamen (inte att förväxla med doktor i betydelsen läkare). Att gå från student till läkare tar ca 5-6 år heltidsstudier på universitet. Att gå från student till forskarutbildad tar i regel 10-11 år heltidsstudier på universitetet. Det är helt enkelt inte samma sak. Givetvis kan läkare bedriva forskning, läkare kan vara forskare och ha dubbla examen t ex, det är varken ovanligt eller konstigt. Men att praktisera medicin – använda vetenskap omsatt i praktik – i fält är inte samma sak som att bedriva medicinsk forskning – producera vetenskap.

Men när det gäller att sätta en diagnos på en enskild patient så är det givetvis så att läkare är den yrkeskategori som är relevant. Men att en läkare inte kan förklara ett enskilt fall betyder inte på något sätt att vetenskapen som sådan inte kan förklara detta givet att det undersöks vetenskapligt. En läkarundersökning är inte en vetenskaplig studie.

Detta för oss naturligt till jämförelsen av förståelsen av ett enskilt fall – och ett tillstånd rent generellt. På en populationsnivå så vet vi att rökning ökar risken för lungcancer. Det betyder inte att man som individ garanterat kommer att få lungcancer om man röker, eller att någon som inte röker inte kan få lungcancer. Men i en population så ger rökning en ökning av antalet fall av lungcancer. Det är en förståelse på populationsnivå – det är oftast så vi förstår generella fenomen i allmänhet.

Så hur funkar detta på individnivå? Inte alltid så bra. I ett enskilt fall där en patient som rökt som har fått lungcancer så kan man inte veta att rökningen var orsaken till lungcancern. Det är fullt möjligt, till och med rimligt – men på en enskild individ kan vi inte avgöra om detta var en person som av slump hade utvecklat lungcancer även om personen inte hade rökt en cigarett i hela sitt liv. Kunskapen om en sjukdom går att applicera på folk i allmänhet – inte alltid ner på en enskild individ för att utröna orsak.

Vi återkommer till detta – men först behöver vi gå igenom en annan aspekt av att dra ut enskild fall som passar vad man, sedan innan, vill visa. Nämligen det som kallas multipel hypotesprövning, falska positiver och falska negativer i statistik. Alla som kommit i närheten av forskning vet att statistik är oerhört viktigt. Det hjälper oss att avgöra om ett resultat är signifikant, eller om vi inte kan skilja det från slumpen. Om precisionen är tillräckligt stor för att upptäcka en skillnad.

Den fördömda slumpen

Om vi tar ett exempel, vi har ett läkemedel A och ett läkemedel B. Vi testar vårt läkemedel på 100 patienter, vårt mål är att pröva om läkemedel A har högre effekt än B. Vi mäter effekten på en skala 1-10 och får ett medelvärde av läkemedel A på 8 och ett medelvärde av B på 3. Ett statistiskt test säger att vi har en 5% sannolikhet att få en lika stor skillnad bara av slump. Detta ligger precis på gränsen för vad som brukar användas som signifikansnivå inom forskning – man accepterar att man i 5% av fallen begår ett typ I fel – att man upptäcker en skillnad där det egentligen inte finns någon skillnad – en falsk positiv. Falska negativer är motsatsen – där man inte hittar en skillnad där det faktiskt finns en.

Tar man och slumpmässigt drar värden från en känd distribution och använder dessa statistiska tester, så kan man enkelt se att man finner en skillnad i ca 5% av fallen givet en sådan signifikansnivå.

I ett enskilt försök är detta inget stort problem – det är bara 5% sannolikhet att få ett så extremt resultat av slump. Men problem uppstår när vi testar 100 läkemedel i samma studie. Ovan övning ger oss att för varje läkemedel har vi en 5% risk att få en falsk positiv, men gör vi 100 tester, så kommer 5% av läkemedlen visa en effekt även om inga av läkemedlen faktiskt har effekt. Det finns metoder för att korrigera för detta – men det är överkurs för detta inlägg.

Så vad har detta med Micaels resonemang att göra? Jo, för Micael har gått ut i körsbärsträdgården med en korg, och plockar bara de fall som Micael vill ha. Det vill säga, det finns en fundamentalt problem att plocka ut enskilda fall ur en gigantisk datamängd där de enskilda fallen är intressanta. För av allt vad vi vet av sannolikhet så kommer många resultat vara slumpmässigt extrema – dvs de sticker ut av ren slump.
Detta är inget stort problem för vetenskapliga studier då det ligger i vetenskapens metod att oberoende repetera och korrigera för dessa fenomen. Men det finns en väldigt stor risk att körsbärsplockaren filtrerar ut slumpmässiga träffar ur ett hav av brus.

Det man får komma ihåg är att med många mätningar så kommer osannolika händelser bli sannolika. Det kanske är det absolut viktigaste att ha i bakhuvudet när man läser detta inlägg. Om ett mätinstrument – eller en läkare gör fel 1 gång på 1 miljon, så är det för den enskilde patienten inget problem – man kan känna sig oerhört trygg. Det är en försvinnande liten risk att läkaren kommer göra ett misstag på just dig. Men om läkaren gör 10 miljoner undersökningar (produktiv läkare) så kommer hen i snitt förväntas göra 10 fel. För dessa 10 enskilda individer är detta katastrofalt. När man gör vetenskap kallas detta fenomenet multipel hypotesprövning, det vill säga man korrigerar för att man gör många försök – testar många hypoteser. Om Micael är där med körsbärskorgen och plockar de 10 gångerna och ignorerar de resten av ~10 miljoner fallen – så har vi en samling anekdoter – inte data.

Jag skulle önska att man funderar på hur många fall – där inga ”vetenskapligt oförklarliga” fall hittades – filtrerar vi ut dessa enskilda fall ifrån? Hur osannolika händelser skulle kunna slå igenom givet en så stor bakgrund? Hur signifikant är egentligen denna förhållandevis lilla mängd exempel i ljuset av detta?

Vissa av exemplen är rena sammanträffanden som Micael försöker övertala oss är osannolikt – så osannolikt att det måste vara övernaturligt. Men högst osannolika händelser är naturliga och blir sannolika givet tillräckligt många försök. Så att peka på att något är osannolikt räcker inte på långa vägar för att visa att något är övernaturligt.

Summan av kardemumman är att hur osannolikt något är bör sättas i relation till hur många gånger man prövar den slumpen. Vi människor har en kognitiv bias som gör att vi inte riktigt kan intuitivt tänka oss att något hände av en ofattbar slump – och att det inte var meningen.

”Vetenskapligt oförklarligt”

Oförklarligt kan betyda två saker. Antingen – något går inte att förklara – det är omöjligt, det kan inte förklaras. Eller så är det oförklarligt i betydelsen att vi ännu inte har en förklaring, men en förklaring kan mycket väl finnas om det undersöks noga. Micael hittar fall som inte kan uteslutas vara den senare varianten och framställer dem som om de definitivt vore den första varianten. Detta baseras på att en enskild läkare inte kan förklara ett tillfrisknande i ett enskilt fall. Det vore en ytterst övermänskligt begåvad läkare som sitter på allt som är vetenskapligt känt i en och samma person. Detta händer annars endast i Amerikanska action-thrillers där en enskild forskare ska rädda världen.

Jag är inte övertygad om att läkarna själva påstår att dessa fall är oförklarliga i betydelsen omöjliga att förklara vetenskapligt – utan detta är möjligen Micaels tolkning av att läkarna säger sig inte veta vad som har hänt i de enskilda fallen. Citat av djupt religiösa läkare som är finansierade av religiösa organisationer väger inte jättetungt. Spontana remissioner förekommer, man kan inte alltid veta exakt varför det skedde i den enskilde patienten, men vi vet att det förekommer att folk blir friska spontant. Detta är precis som fallet med lungcancern innan, att det är ytterst komplicerat att kartlägga varför det skedde i just denna patienten – även om man har väldigt stor kunskap om sjukdomen i fråga i allmänhet.

Osannolikt betyder inte övernaturligt. Det är oerhört osannolikt att vinna högsta vinsten på triss, men när det händer så påstår vi inte att det är en övernaturlig händelse. Men osannolika fenomen kan vara svåra att studera vetenskapligt helt enkelt för att de är ovanliga – svårt att få tillräckligt bra statistisk underlag. Sådana experiment blir snabbt dyra och storskaliga, när man letar efter de osannolika fenomenen, men det betyder inte att de inte skulle gå att studera eller att det inte är helt naturligt.

Micael har samlat på sig vad som kan tänkas vara osannolika händelser, om vi skulle utgå ifrån att de faktiskt har hänt. Att ett sådant givet fall inte går att förklara bör av ovan diskussion vara tydligt inte särskilt anmärkningsvärt – än mindre utgå ifrån att det är en övernaturlig händelse.

Ingen förklaring kräver möjlig tänkbar förklaring

Om vi har ett oförklarligt fall – dvs en extremt ovanlig händelse som man i den enskilde individen inte vet vad orsaken är. Detta är alltså inte samma sak som att den är helt oförklarbar av vetenskapen. Säg att personen har diagnostiserats som blind som kommer vara livet ut, av en mycket erfaren läkare. Läkaren har gjort en rutinundersökning och uppföljning där personen uppger att den hen inte ser, personen reagerar inte på visuell stimuli och syntest ger helt blanka resultat. Ett år senare ser personen helt plötsligt, personens föräldrar råkar dessutom vara katoliker och ber ständigt för sitt barn. Läkaren konstaterar sedan att patienten reagerar helt normalt på syntest – läkaren kan inte förklara detta.

Micael skulle nog genast se detta som en datapunkt i sin anekdotsamling av sannolika mirakler. Men låt oss undersöka en alternativ modell.

När vi saknar en förklaring i ett enskilt fall så bör man om man vill förhålla sig rationellt till fallet för att utröna tänkbara förklaringar. Eftersom vi bara har ett enskilt fall så kan vi inte med säkerhet säga vad som faktiskt har hänt. Men i detta fiktiva fall så hade personen en tillfällig odiagnostiserad psykos som yttrade sig i simulerad blindhet. Personen återhämtade sig sedan från denna episod och kunde nu se. Är det möjligt? Definitivt. Är det osannolikt? Absolut. Varje del av detta exempel må vara osannolikt, det är osannolikt men möjligt att ha en odiagnostiserad psykos, det är osannolikt men möjligt att denna yttrar sig i simulerad blindhet, det är osannolikt men möjligt att detta spontant går över (om än tillfälligt), att föräldrarna är katolska är inte osannolikt och att föräldrarna ber för sitt barn är inte osannolikt. Sammantaget kan detta tyckas vara osannolikt, men väldigt osannolika händelser inträffar om man letar i en tillräckligt stor datamängd – eller går tillräckligt djupt in i körsbärsskogen.

Det Micael gör är att säga att vi måste lita på att läkaren har gjort rätt. Läkaren kanske gör fel 1 på miljonen, men om Micael har letat efter den enda gång han gjorde fel så är det inte osannolikt att han hittar den enda gången.

Micaels förklaring är att ett mirakel har skett. Men till skillnad från de osannolika med möjliga förklaringarna jag exemplifierade i det fiktiva exemplet ovan så vet vi inte om mirakel är möjliga då vi aldrig kunnat konstatera att något sådant inträffat. Vi vet heller inte hur sannolikt ett mirakel isåfall skulle vara. När man inte vet, så är det rationellt att börja utesluta möjliga förklaringar innan man ens sneglar på de man inte vet om de är möjliga.

Men inte kan väl alla dessa anekdoter vara falska?

Micaels argument bygger på att han erkänner att det mycket väl kan vara så att många av dessa fall rör sig om osannolika sammanträffanden eller feldiagnostiseringar. Michael bedömer detta som osannolikt att alla skulle vara det. Det kan vara osannolikt, men det är möjligt. Men av någon outgrundlig anledning så bedömer Micael det som mer sannolikt att någon av dessa fall är en fråga om ett mirakel – ett övernaturligt ingripande av en gudomlighet – detta utan att vi kunnat konstatera att mirakel överhuvudtaget är möjliga och om de är möjliga så är det definitivt en helt okänd sannolikhet för att det inträffar. Micael borde också komma ihåg att detta är just en samling anekdoter – och inte en kontrollerad studie. Micael har inget sätt att kunna estimera en sannolikhet att alla dessa fall rör sig om feldiagnostiseringar – för kom ihåg, dessa fall är insamlade i körsbärsskogen där vi filtrerat ut de fall vi vill åt. Micael väger alltså en uppskattad låg sannolikhet som han inte kan redogöra för hur han kommit fram till – vi får utgå ifrån att det är magkänsla – mot en helt okänd sannolikhet och kommer till slutsatsen att den uppskattade sannolikheten är lägre än den okända sannolikheten.

Detta är som gjort för att vilseleda sig själv och tro att man har fog för ett påstående när man har suttit med ett filter över brus och fiskat upp en samling anekdoter och väntat tills den är tillräckligt stor för att säga ”men inte kan väl alla dessa vara slump?”. Det beror som sagt på, vad vi sett tidigare.

För att jag och förhoppningsvis alla andra ska bli övertygade om att mirakel existerar så behövs det lite mer substans än en uppskattad ogrundad sannolikhetskalkyl från en karismatisk frikyrkopastor. Hela detta argumentet att ”alla är sannolikt inte naturliga” är i bästa fall byggt helt på en gissning av en lekman. Ett första steg skulle vara att påvisa detta under kontrollerade former i laboratorium med kontrollgrupper som producerar reproducerbara resultat.

Candy Gunther Brown – studien

Micael återkommer till denna person, och han tycks även visa grafer från en av hennes publikationer. Jag tolkar det som att Micael anser att detta är sitt starkaste kort i sin anekdotsamling. Detta eftersom detta faktiskt är publicerat i en vetenskaplig tidskrift – således mer än bara en anekdot.

När man lyssnar på Micael när han berättar om detta så får man intrycket av att Brown är någon form av läkare, det är hon inte. Brown är förvisso forskare, men inte i naturvetenskap, inte medicin, inte antropologi, utan i religionsvetenskap. Jag läste studien som Micael syftar på, den heter ”Study of the therapeutic effects of proximal intercessory prayer (STEPP) on auditory and visual impairments in rural Mozambique.” med PMID: 20686441. Jag tänkte att vi skulle diskutera den något, för att granska vad Micael, får jag anta, ser som sitt starkaste kort för att mirakel existerar – han har trots allt bemödat sig att skriva en bok i ämnet.

Man är sällan ensam om en klinisk studie, utan ofta är det flera författare, rimligen någon senior forskare i ämnet. Vilka är det då som gjort denna studien? Brown, som är doktor i religionsvetenskap. Sedan ser vi en till med doktorsexamen, också han – i religionsvetenskap. De andra två är inte disputerade, vilket självklart inte är något konstigt, men något problematiskt kan det vara att de är de enda som står för den formella medicinska expertisen, en läkare och en med kandidatexamen i medicin. Förstaförfattaren och seniora författaren är båda lekmän i ämnet medicin, eller naturvetenskap också för den delen. Inget förkrossande problem ännu kanske – det är trots allt innehållet som räknas och inte personerna som gör jobbet.

Man skulle kunna tänka sig, att om en forskargrupp hade presenterat övertygande evidens i en välgjord studie som påvisar dramatiska medicinska förbättringar av religiösa böner så hade det varit tämligen banbrytande – någon form av uppmärksamhet. Studien i fråga är publicerad i en tidskrift som kanske inte är den mest prestigefyllda, med impact factor under 1. Det är i sig inget problem alls, många banbrytande upptäckter publiceras i tämligen låg-impact tidskrifter eftersom ingen kanske riktigt förstod storheten eller nytänkandet i upptäckterna. Efter det så tycks den mer eller mindre ha blivit totalt ignorerad av det vetenskapliga samhället, de flesta som citerat artikeln är religiösa tidskrifter.

Det finns väl egentligen två tänkbara anledningar till detta, antingen är det en oslipad diamant – en fullständigt banbrytande upptäckt som vänder upp och ner på allt vi vet om medicin – åtminstone vad gäller hörselskador – som bara väntar på att bli upptäckt och revolutionera hela det medicinska fältet. Vi tänker oss uppföljare i de stora prestigefyllda tidskrifterna såsom Nature och Science. Det andra alternativet är att resultaten kanske inte direkt är jätteövertygande och att ingen som är insatt riktigt tar det på allvar.

Vi får väl helt enkelt läsa artikeln.

Vi möts först av finansieringen, Templeton Foundation, något ökända för att finansera forskning som försöker smuggla in religion och förklä det som vetenskap. Men finansiärer bestämmer inte vilka resultat man finner. Låt oss fortsätta.

När vi går in i detta så vill jag bara kittla medvetandet att hålla fenomen som placebo, suggestion, förväntningar samt att kraven på noggrannhet ökar som en funktion med hur spektakulära resultat man påstår sig funnit.

Studien tycks ha gått till såhär: Man har åkt till ett karismatiskt protestantiskt kristet center i Mocambique, där handpåläggning och helande av hörselskador är en specialitet enligt det lokala ryktet. Där har man frågat de troende – ”finns här några döva eller blinda människor som vill bli helade här?”. Det rör sig inte direkt om skeptiska eller ovetande patienter – det är folk som normalt befinner sig i ”faith-healing”-sammanhang. Detta har man gjort vid fyra evangelikanska möten/gudstjänster ute i Mocambiques rurala områden. Man har redan här skapat dels en förväntan (placebo/suggestion), en vilja att vara sina religiösa ledare till lags (demand effect) och den oerhört starka mänskliga driften att passa in i ett sammanhang – det förväntas av sammanhanget att helande fungerar. Detta gav 24 testpersoner, varav 14 var hörselnedsatta enligt sig själva, och 11 var synnedsatta enligt de själva (14 + 11 är inte 24, men vissa försökspersoner hade både dålig hörsel och dålig syn). Sedan har man i en bullrig miljö spelat upp ett pip för de hörselnedsatta och undersökt vilken ljudnivå man kan höra pipet, genom att personen trycker på en knapp eller säger att de hör pipet. De har sedan istället för att ta personerna till en tyst och lugn miljö valt att mäta det omgivande ljudet och se om det kan förklara skillnaderna. För dem med synnedsättning har man använt en klassisk syntavla med E åt olika håll för att se till att man inte behöver vara läskunnig för testet.

Sedan har man ägnat sig åt böner, där man med handpåläggning och bön från kyrkoledarna i 1-15 minuter, men ibland upp till en timme. Sedan har man gjort samma undersökning innan och gjort samma tester igen och sett att det skett en förbättring.

När man poängterar svagheter i studier och kritiserar utförandet – så påstår man inte att slutsatsen är fel – men att man kanske inte riktigt kan vara säker på att den är sann. I detta fallet ser jag en hel del anledningar till att ta dessa resultat med en så stor nypa salt – att det blir tydligt varför den i princip blivit totalt ignorerad.

Alla vetenskapliga artiklar har brister, men det är mer en fråga om hur många, hur allvarliga och huruvida de ger anledning till att ifrågasätta slutsatserna. Samtidigt så bör man ha färre brister om man ska göra spektakulära uttalanden – något som totalt strider mot rådande kunskap. Annars får man gå tillbaka och se till att åtgärda de bristerna och försöka igen. Inget av detta försöker döljas i artikeln, men jag undrar om författarna själva är medvetna om hur allvarlig de är. Detta är de allvarligare brister jag ser som ger anledning att verkligen vara skeptisk till resultaten:

Ingen kontrollgrupp – det finns ingen kontroll på vad effekterna blivit utan bön. Vi kan således inte veta att förändringen har med bön att göra överhuvudtaget.

Brusig miljö – Hörseltester är utförda i en brusig miljö som kan störa personernas förmåga att upptäcka pipet på sätt som inte forskaren kan förutse eller kontrollera för.

Övning – Detta sker på landsbygden i Mocambique, det nämns inte i studien, men många kan göra dessa test för första gången. Eftersom vi inte har en kontrollgrupp kan vi inte veta om alla resultat endast är en effekt av övning. Då alla efter tester nödvändigtvis är gjorda senare än det första försöket som var innan. De påpekar bara att de inte getts möjlighet att memorera testen, men det utesluter inte att man presterar bättre en andra gång.

Religionsvetenskap – Varför görs en sådan (påstådd medicinsk) studie av religionsvetare som huvudpersoner?

Förväntan – Dels har personerna inför hela sin församling och religiösa ledare deklarerat sig som synskadade eller hörselskadade, finns det press att bevisa detta på testerna? Men sedan är det de religiösa ledarna som utför bönen – vill deltagarna vara de som påvisar de religiösa ledarnas oförmåga att hela? Man kan ana en hel del anledning till bias till negativt resultat innan och positivt resultat efter.

Placebo – Personerna blir sedda, omvårdade, mötta av medicinsk utrustning och läkare. Det finns en väldigt tydlig potentiell roll av placebo. Författarna anser att deras resultat är för starka för att kunna förklaras av placebo. Men alla dessa effekter kan samverka – något man inte kan veta utan kontrollgrupper. Micael tror sig veta att detta inte är placebo – något som författarna inte påstår lika självsäkert.

Subjektiva metoder – problemet med mätmetoden är att forskaren inte kan mäta objektivt på personen i fråga utan är beroende av upplevelsen som försökspersonen har av hörandet av ljudet eller seendet. Det är enkelt att se om någon trycker fel – men ytterst svårt att se om någon trycker för sent medvetet – det går att vara oärlig här utan att forskarna kan mäta detta. I artikeln sägs detta tas hand om att genom att inte säga om de hade rätt för att förhindra inlärning. Men man bör komma ihåg att det är trots allt försökspersonerna själva som måste informera om när de hör eller ser något – forskarna här kan inte mäta objektivt hörselnedsättning på försökspersonerna.

Litet urval – I genetiska studier på människor brukar man använda hundratusentals människor för att påvisa genetiska bidrag av ärftliga varianter av gener till en sjukdom. Här påstår man sig hittat en totalt tidigare okänd helande kraft av bön med 24 individer. Desto mindre urval man har – desto större genomslag av slump får man.

Helande fungerar inte under kontrollerande former (jaha?) – De nämner själva att det hade varit trevligt att utföra studien under kontrollerade former – men de religiösa organisationerna själva verkar vara skeptiska till att helande fungerar i en sådan miljö där det går att kontrollera saker och finns tillgång till vård.

Sammantaget blir det oerhört svårt att inte vara oerhört skeptisk till dessa resultat. Det finns givetvis fler saker att anmärka på, men jag staplade upp de jag anser vara mest anmärkningsvärda. Artikelförfattarna själva säger inte att det är en fråga om något mirakel i artikeln. De påstår egentligen inget annat än att de uppmätte en effekt efter bön, vad den effekten beror på förblir ett mysterium – om man nu mot förmodan skulle lita på att resultaten överhuvudtaget är att ta på allvar. För att påstå att det är ett mirakel eller något övernaturligt helande involverande behövs betydligt mer än detta. Absolut minst, behövs dessa resultat kunna verifieras av en helt oberoende grupp människor – gärna med bättre kontroll.

Ingen borde bli övertygad av detta att mirakel existerar – och detta ska väl vara det bästa exemplet i Micaels arsenal.

Det är okej att inte veta

Jag tvekar inte alls på, och argumenterar inte alls emot att det inte finns fall där vi för närvarande inte kan förklara hur något har skett i vetenskapliga sammanhang. Det skulle vara att missförstå min text helt och hållet. Men att vi inte har en förklaring på ett problem är inte samma sak som att det inte finns en naturlig förklaring att hitta. Micael tycks tro att man kan ta till vilken förklaring som helst på okända fenomen – det håller inte. Det är okej att säga ”jag vet inte” – när man faktiskt inte vet. Ibland är ”jag vet inte” den enda rationella hållningen man kan ha.

Det är inget fel med att samla in anekdoter eller tveksamma studier, det gäller bara att ha förståelse för vad man kan och inte kan göra för utlåtanden givet denna samling som grund. Det går inte att använda detta som starka evidens för att mirakel existerar. Om det är väldigt hög kvalitet kan det däremot utgöra en god grund att börja leta efter nya okända naturliga fenomen.

Micael tycker att det är en ”stretch” av naturalismen att hävda att alla de händelser som han menar är oförklarliga av vetenskapen i dagsläget – beror på naturliga orsaker. Men någonting beror det på – vi vet inte vad – det var precis det definitionen av de oförklarliga tillfrisknanden var. Det korrekta svaret är isåfall ”vi vet inte”. Men man kan såklart ha en hel del arbetshypoteser, och då börjar man med de kandidat-förklaringar som åtminstone är påvisat möjliga – det är de naturliga. Att hoppa till en övernaturlig orsak finns det inget fog för. Speciellt inte att uttala sig om sannolikheten vilket Micael envisas med att göra. Om vi aldrig någonsin kunnat vetenskapligt påvisa någon form av övernaturlig händelse – hur kan någon uttala sig om sannolikheten för en sådan? Den kan vara 0.

Mirakel leder inte till gud

Detta har Micael inte tid att beröra, men jag vill lyfta lite vad de skulle betyda om Micael lyckades skrapa ihop övertygande evidens för en övernaturlig händelse.

Även om Micael hade kunnat påvisa att mirakel faktiskt sker, så leder det inte till slutsatsen att en gud finns. Om något är är för tillfället oförklarat, så betyder det inte automatiskt att det är övernaturligt. Om vi skulle kunna påvisa att det är övernaturligt – vad det nu innebär – så betyder det inte heller automatiskt att det är någon form av gud. Micael påstår att han personligen upplever det som en möjlig förklaring. Men för att det ska vara en möjlig förklaring behöver vi se någon form av evidens för att det är en möjlig förklaring, och vi behöver någon form av evidens för att det är förklaringen.

Detta blir ett fall av ‘god of the gaps’ eller guden i mellanrummet. Man utgår ifrån att gud finns, sedan påstår man att gud finns i de luckor av kunskap som vetenskapen för tillfället har öppna. När vetenskapen med tiden stänger dessa luckor genom att öka förståelsen av vårt universum så drar guden vidare från mellanrum till mellanrum. Där gud var förklaringen innan, är gud inte längre förklaringen – men gud är nu förklaringen för det nya hålet i som uppstått.

Vetenskapen förser oss med information för att berika vår förståelse för universum, men för apologeten så fungerar vetenskapen som en källa för det man för tillfället inte vet – där man påstår att gud gömmer sig. Apologetiken tycks handla om att likt en tjurfäktare hålla sin gud undan från de fenomen som vetenskapen finner svar på. Men likt regnbågen så flyttar sig gud till nästa lucka, och nästa lucka, och nästa lucka för varje steg framåt som vetenskapen tar. Det är nästan precis som om det var det man hade förväntat sig om gud trots alla dessa försök – inte fanns.

Publicerad av veganbiologist

Vegan with a PhD in Molecular Genetics

En tanke på “Fem inte så goda anledningar att tro på gud – del 3

  1. Kul att fundera på vad Moçambique-gänget tror sig ha påvisat:
    * Det finns personer som har syn och hörlseskador
    * Det finns en gud som har förmågan att åtgärda ovanstående skador
    * Men denne gud fattar inte att han ska sätta igång med att avhjälpa skadorna förrän ett visst antal männskor utför en viss böneritual.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: