Illusionen av vetenskapskritik

Vi fortsätter med att granska ett uppföljande avsnitt i podden Till trons försvar som handlar om kritik mot vetenskap, kritik till det föregående avsnittet hittas här. Detta avsnitt innehåller egentligen inga argument för kristendom – men poddarna uppfattar att människor de möter ofta hänvisar till vetenskap som anledning till att inte tro på gud, vilket är motivationen för att kritisera vetenskap.

Motbevisa gud och vetenskap som tro

Vetenskapen har inte motbevisat gud – främst eftersom gudshypotesen oftast ställs upp som en icke-falsifierbar hypotes och är således per definition inte vetenskaplig. Bollen ligger hos de som påstår att en gud finns – att skaka fram evidens för det påståendet för att det överhuvudtaget ska vara en vetenskaplig fråga.

En rationell människa tror på det som går att bli övertygad av genom evidens, avvaktar med tro på det som inte kan påvisas.

Men gud lyser med sin frånvaro där man skulle förvänta sig ett ingripande enligt kristendomen. Vetenskapliga upptäckter genom historien har gjort det svårare och svårare att ha en god anledning att tro att gudar existerar. De förklaringar där man tidigare (även om det var utan god grund) använt magi eller gudar som förklaringar på okända fenomen, har vi idag naturliga förklaringar.

När människan grävde i människokroppar fanns där ingen själ, vi vet idag att människan evolverat fram från andra primater och vi vet att infektionssjukdomar orsakas av bakterier och virus. Där man tidigare har använt gud som en schablonförklaring till allt man inte kunde förklara, visade det sig finnas naturliga förklaringar. Världen blev mindre och mindre magisk och nyckfull, och mer begriplig – mindre utrymme för mystiska övernaturliga väsen.

Detta är förmodligen varför den vetenskapliga metoden ofta blir angripen från apologetiskt håll – man vill motverka denna tillnyktring av hela mänskligheten som accelererat de senaste decennierna. Man upplever att vetenskapliga upptäckter är en del av anledningen till att människor inte längre köper eller överhuvudtaget känner ett behov av religiösa förklaringsmodeller.

I denna iver att angripa vetenskapen så vill man försöka framställa vetenskap som om det vore en religion – en tro. Vetenskap är inte en tro på det sättet som religiösa menar att tro fungerar. Det är inte jämförbart med religiös tro. Tro inom religiösa sammanhang betyder ofta att man är övertygad om något på svaga grunder eller i avsaknad av evidens. Man tror att något är sant trots att man inte har några starka evidens. Religiös tro är snarare besläktat med ”förhoppning”, man hoppas att något är sant. En religiös människa kan givetvis hävda att hen har starka evidens för sin tro – men det är oftast inte så tro brukar användas när man pratar om religion. Men i dessa sammanhang vill man gärna blanda ihop religiös tro – med motiverad tro – eller det som man i vardagliga sammanhang menar med att man tror något. Det är snarare att man är någorlunda övertygad, men man har inte riktigt så stark övertygelse att man säger att man vet. Det är alltså bara en fråga om hur övertygad man är om något i icke-religiösa sammanhang.

Vi har goda skäl att tro att vetenskap levererar praktiskt produktiva resultat då vi har evidens för detta. Det är alltså inte en tro i religiös bemärkelse. Vi behöver inte ha en förhoppning av att vetenskap fungerar, vi vet att den fungerar – vi lever av konkreta frukter av vetenskapen varje dag. Så hela diskussionen om vad som är tro och vad som inte är tro är egentligen irrelevant – det som spelar roll är huruvida man har goda skäl till att vara övertygad (tro) av något. Så uttryck som att ”vetenskapen är också en tro, precis som min religion” är alltså direkt felaktiga då den vetenskapliga metoden är bevisligen effektiv medans några konkreta evidens för några övernaturliga religiösa påståenden är högst frånvarande. Man medvetet sammanflätar betydelsen av ordet tro när man gör sådana påståenden.

Även om vetenskapen skulle kunna betraktas som en tro – hade detta varit en tu quoque-argumentationsfel. Alltså, man försöker och misslyckas med att presentera ett argument som i grunden är ett argumentationsfel.

Om apologeter skulle på något sätt kunna påvisa att vetenskapen inte är pålitlig så säger det inget annat än att vi hamnar i ett akut behov av en alternativ metod. Det säger absolut ingenting om någon religion, det vore en falsk dikotomi. Religionen går inte fram en millimeter av att bevisa vetenskapen som opålitlig. Men för all del, låt oss ändå syna denna kritik som lyfts fram mot vetenskapen.

Dålig dålig vetenskap

Ett ständigt återkommande tema i apologetiken är att försöka underminera vetenskapen, få folk att tro att det är ett gäng klåpare som sitter och bestämmer vad som är fakta och vad som inte är fakta – rätt och slätt en konspirationsteori. Ofta tas detta till en sådan extrem att man menar att man inte kan veta någonting. Argumentationen är konstruerad för att skapa misstänksamhet mot den vetenskapliga metoden i sig, för att sina egna påståenden lättare ska accepteras utan att de ska behöva presentera några evidens för sina påståenden. Det är en skenmanöver för att försöka få vetenskapen att låta som om det endast är påståenden också och sedan försöka säga att ens egna övernaturliga påståenden också är ett påstående.

Likt andra apologeter så glömmer även man denna gången att denna yttersta form av epistemologi-nihilism, att man inte kan veta någonting alls – även isåfall gäller för apologeten. Om vi inte kan veta något med hjälp av den vetenskapliga metoden – då kan vi definitivt inte veta någonting med någon annan metod heller – särskilt inte ogrundade påståenden.

Men hur är det egentligen med denna vetenskapskritik? Ligger det något i detta? Dan och Annas kritik mot vetenskapen här är uråldrig – vi får gå tillbaka till 1700-talet och läsa Hume för klassiker som induktionsproblemet – för ingenting kan väl möjligen ha hänt på 300år? Jag tycker förvisso fåtöljfilosofi kan vara trevligt, men det gäller att ha med sig en kompass så man inte helt försvinner in i cigarröken i fåtöljdjungeln. Jag är dock inte på något sätt en expert i filosofi – men det är inte Dan och Anna heller – och den här bloggen avhandlar framförallt varför jag inte köper argumentation som presenteras.

Deduktiva resonemang och induktiva resonemang är logiska argument som är motsatsen till varandra, nedifrån och upp, och ovanifrån och ner. Deduktiva resonemang är helt enkelt att man utgår ifrån premisser och är premisserna sanna och resonemanget korrekt konstruerat så är slutsatsen sann med säkerhet. Är inte premisserna sanna så vet vi inte om slutsatsen är sann, den kan vara det, den kan inte vara det – vi vet inte.
Klassiskt exempel:
Premiss 1: Alla människor är dödliga
Premiss 2: Sokrates är människa
Slutsats: Sokrates är dödlig
Accepterar vi premisserna, så är slutsatsen accepterad per automatik om vi resonerar logiskt, givet att argumentet är korrekt konstruerat. Om slutsatsen inte logiskt följer av premisserna så begås någon form av formellt argumentationsfel.

Induktion är resonemang där vi utgår från empiri och drar generella slutsatser utifrån de observationer vi gör. Det klassiska exemplet är soluppgången:
Solen har gått upp varje dag hittills, alltså kommer den göra det imorgon också. Man antar att det förflutna förutsäger framtiden. Kritik mot detta är att – det vet vi inte alltid. Ett klassiskt exempel är en kalkon som blir matad av en bonde varje dag. ‘Varje gång bonden kommer får jag mat’ – blir kalkonens slutsats. Men en dag så väntar slakt för kalkonen – alltså hade kalkonen fel att generalisera dåtid till framtiden. Dock är det ett ganska gott antagande att imorgon kommer vara ungefär som idag, det är en förutsägelse som tycks hålla tidens prövning.

Men sedan kom Karl Popper och introducerade falsifierbarhet och hypotesprövning som (enligt Popper) ett sätt att lösa denna problematik. Något Dan och Anna inte tar upp.

Vi får höra ett par absurda syllogismer som är tänkta att påvisa ett problem med vetenskapen. Men dessa är dels inte korrekt konstruerade och dels så fungerar inte vetenskap på detta ytterst förenklade sätt – vi återkommer till det.

Premiss 1: Det bor bara pensionärer på Annas gata.
Premiss 2: Alla Annas grannar är svenskar.
Slutsats: Alla i Sverige är pensionärer förutom Dan och Anna

Dan säger att detta är ett exempel på att visa på hur galet det kan bli – jag håller med om att det blev galet. Det finns ett par problem med denna syllogism. Slutsatsen blir fel eftersom premiss 1 uttalar sig om Annas gata, inte om alla i Sverige. Premiss 1 är inte sann om inte Anna själv är pensionär. Dan finns inte med i premisserna och kan således inte vara med i slutsatsen. Det hade varit korrekt att dra slutsatsen att ‘alla svenska grannar på Annas gata är pensionärer’.

Att generalisera på detta vis är en så kallad ‘black swan fallacy’ – en kritik som induktiva resonemang mottagit. Felslutet som kan översättas till svarta svan-felslutet bygger på ett induktivt resonemang där alla svanar vi observerat hittills är vita, alltså är alla svanar vita. Tills den dagen man hittade en svart svan.

Detta hade kanske varit ett problem om det var så vetenskap gick till – att man bara observerade något och sedan konstaterade – japp, detta är en universell naturlag. Så funkar det inte alls. Det är här den vetenskapliga metoden kommer in där vi ställer upp hypoteser, vi prövar hypotesen och förkastar eller behåller hypotesen. Men att behålla en hypotes betyder inte att den är sann. Att endast syssla med induktiva resonemang är inte vetenskap.

Utöver detta så nöjer sig bra vetenskap inte med detta – att endast ställa upp en hypotes och se om den håller för experiment. Poängen är att nå förståelse om observationen som är djupare än själva observationen. Att solen gått upp varje dag, som induktivt leder till slutsatsen att solen kommer gå upp imorgon ger ingen förståelse om hur. Den induktiva delen kan vara viktig just i den inledande fasen när man formulerar hypoteser, empiriskt upptäcker sin omvärld. Vi vill alltså vidare än bara en lag. En naturlag beskriver endast ett fenomen – det säger ingenting om hur fenomenet uppstår. Om vi kan med hjälp av den vetenskapliga metoden få en mekanistisk förståelse så kan vi bli betydligt tryggare i vår förutsägelse att solen även kommer gå upp imorgon. Detta har i frågan med solen skett där vi har en astronomisk och fysisk förståelse vad solen är, att jorden är i omloppsbana kring solen – vilket ger oss en förståelse för hur solen går upp. Att vi sedan förstått att solen inte kommer finnas för evigt så förfinas även utsagan om att solen går upp imorgon, men endast så länge solen förblir en stjärna.

Dan och Anna visar med katastrofala exempel på resonemang för att visa hur galet det kan bli om man gör ytterst dålig inkomplett vetenskap. Att tro att forskare arbetar på detta sätt är näst intill en förolämpning mot alla som arbetar med forskning.

Alla frågor är inte legitima frågor

Språket tillåter att man ställer i princip vilken fråga som helst som är möjligt att formulera. Men det betyder inte att frågan är relevant, motiverad eller legitim. ”Hur fungerar evolution?” är en relevant fråga, det är en fråga om hur fenomenet evolution går till, hur det fungerar. Frågan lägger inga antaganden annat än att det fungerar på något sätt – hur det än må vara.

Frågar man ”vem skapade universum?” så antar man att det är någon som skapat universum, men insinuerar att det är ett medvetande – att det är skapat med agens. Detta är ett antagande man inte kan göra bara för att frågan går att ställa rent språkligt.
Det andra antagandet är att universum skapats – vilket är en aktiv process som man ofta tillskriver till någon som medvetet skapar. Det tredje antagandet man gör är att universum skapats och inte alltid funnits.
När man inte har någon form av evidens som styrker ett ”någon” så bör man hålla sig till ”hur” – ”Hur bildades universum”, en fråga man kan ställa sig när man fått svar på frågan ”Har universum bildats eller alltid funnits?”

Poängen här är inte att diskutera kosmologi, utan att prata om frågors rimlighet. Gör man antaganden så måste man ha en god grund för sitt antagande – man måste argumentera för att antagandet är sunt. Finns det evidens som styrker sitt antagande? Kan antagandet vara falskt? Kan man formulera frågan på ett mer neutralt sätt som inte gör antaganden man inte kan backa upp?

Religionen skapar sina egna problem att lösa

När man hör apologeter diskutera vetenskap kontra religion hör man ofta att det finns ett epistemologisk behov av religion som komplement till vetenskap – att vetenskap inte kan svara på alla frågor. Man försöker samtidigt hävda att religionen kan svara på det som vetenskapen inte kan svara på.

Jag utesluter inte att det är så, men det är ett påstående som behöver visas som sant – inte bara antas. Det som man ofta hör från apologeter är att vetenskapen och religionen helt opererar i olika domäner – och således inte står i konflikt med varandra. Att vetenskapen besvarar på ”hur” och religionen svarar på ”varför”. Det finns två fundamentala problem som jag ser i detta resonemang.

Det första problemet är att ”varför” – som vi diskuterade ovan – inte alltid är en motiverad eller legitim fråga. Om den teisten ställer sig frågan ”varför finns jag?” så finns ett naturligt svar på detta – dina föräldrar reproducerade sig. Oftast tycks teisten ställa frågan med en annan förväntning – att jag finns med ett syfte. Detta är problematiskt då syfte insinuerar att någon har tänkt ut ett syfte med min existens. Detta kan förvisso vara sant, ens föräldrar kanske valde att skaffa barn för sällskap – då hade föräldrarna ett syfte med att skaffa barn – dvs sällskap. Men oftast menar teisten något annat, ett ”högre” syfte – ett antagande att frågan är motiverad utan att ha motiverat frågans legitimitet.

Ett bättre exempel skulle vara ”varför finns universum?” där svaret på frågan kanske helt enkelt är att det inte kunde vara på något annat sätt. Jag säger inte att det är så, men när man formulerar frågan som ett varför – så skapar man en förväntan av ett svar med någon form av syfte.

På detta sätt skapar religionen sitt egna existensberättigande genom att ställa ogrundade omotiverade frågor som kanske inte har något givande svar – erbjuder en lösning utan svar på ett problem som kanske inte finns. Det första steget är rimligen att motivera att frågan faktiskt är motiverad, rimlig och legitim.

Jag vill också förtydliga här att alla varför-frågor är inte omotiverade och många varför-frågor är inom vetenskapens domän. Exempelvis ”varför sover man?” är en typisk motiverad vetenskaplig varför-fråga. I religiösa sammanhang ställer man ”varför” på en annan nivå – det betyder något annat än varför i ”varför sover man?” – det är vad jag syftar på här.

Om man ska hävda ett behov av religion som komplement för att besvara ett subset av varför-frågor som inte vetenskapen skulle kunna besvara, så behöver man först påvisa att detta är legitima frågor och inte endast bygger på djärva antaganden.

Stickprover – inget att ha?

I kritiken mot vetenskap så sipprar en föreställning om att sampling eller stickprover inte är av värde – att det inte leder till pålitlig data. I exemplet där man extrapolerar mätningar från Annas gata till hela Sverige så är givetvis stickprovet ett oerhört dåligt sådant – vilket sedan används för att komma till en felaktig slutsats. Poängen var att detta skulle vara kritik mot vetenskap. Men det är om något ett praktexempel på ytterst dåligt utförd vetenskap eller statistik – inget som någon som spenderat en dag på universitetet skulle göra.

Som vi redan konstaterat så kan man inte utifrån ett sådant stickprov extrapolera till hela populationen utifrån att endast mäta en gata. Det finns ingen anledning att tro att denna gatan är en representativ gata som går att generalisera över hela landet. Detta är varför det är väldigt viktigt att sina stickprov är slumpmässigt genererade.

Men för att få en pålitlig mätning av hur stor andel pensionärer som bor i Sverige (förutom att det i Sverige givetvis går att få ett definitivt svar ur register på en sådan fråga) genom att ta stickprov måste man göra det på rätt sätt. Det viktigaste är att stickprovet är slumpmässigt utvalt, att man mäter i, relation till frågeställningen, helt slumpmässiga individer. Det självklara problemet med att mäta en enstaka gata är att det kan finnas en kraftig över- eller underrepresentation av en viss åldersgrupp som är knuten till boplats. Det andra man bör göra är att ha ett tillräckligt stort stickprov för att kunna göra en tillförlitlig mätning.

Gör man det – så kommer man inte dra en uppenbart felaktig slutsats – att det bara bor pensionärer i Sverige, utan man kommer få en ganska bra uppskattning på fördelningen av pensionärer och icke-pensionärer. Det är alltså inget fel att göra stickprover – men man måste göra det på rätt sätt. Problemet som Dan och Anna kritiserar här finns helt enkelt inte i verkligheten förutom i den parodi av vetenskap de försöker argumentera emot.

Vetenskap är inte juridik för naturlagar

Det kryper lite i kroppen av att bara skriva denna underrubriken. Naturlagar är inte alls lagar i juridisk mening. Det finns ingen lagstiftare, det går inte att bryta mot naturlagar och de är inte föremål för politik eller annat tyckande. Juridiska lagar säger hur man ska göra – vad man inte får göra. En naturlag säger hur någonting är, det är endast ett matematiskt samband som beskriver något fundamentalt samband i universum. De är deskriptiva och är ett sätt att beskriva fenomen som gravitation utan att egentligen förstå gravitation. Det är likt buss-analogin som Dan drar tidigt i avsnittet. Vi gör observationer och konstaterar att det följer ett mönster som vi hittar en matematisk ekvation som beskriver detta mönster – denna ekvation kallar vi naturlag.

Under samtalet så kan man få intrycket av att vetenskap bara skulle syssla med att upptäcka och katalogisera naturlagar och vara nöjd med detta. Men detta kunde inte vara längre från verkligheten. Man nöjer sig inte med att bara kunna beskriva ett fenomen – man vill förstå hur fenomenet fungerar. Vad ger upphov till fenomenet, vad orsakar det, hur fungerar det?

Om vi tar bussanalogin som exempel, att vi observerar en buss följa en tidtabell och kan anta att bussen även kommer dyka upp imorgon med, hur går vi vidare med det? Ska vi i vetenskaplig anda gå vidare med att försöka förstå detta fenomen givet att vi inte vet något mer än regelbundenheten är att börja experimentera. Kan vi stoppa bussen? Kan vi göra sönder en buss och analysera beståndsdelarna? Kan vi mura igen vägen för att se om bussen fortfarande kommer fram? Kan vi bygga en egen buss? Först när vi har en mekanistisk förståelse för vad det är som gör att bussen uppträder regelbundet har vi en faktisk vetenskaplig förståelse för fenomenet. När vi förstår att det finns en tidtabell, att det är någon som jobbar med att köra den etc. först då förstår vi vad som pågår och kan skatta hur lagbundet fenomenet är.

Att endast beskriva ett fenomen är också en del av vetenskap – men det är inte som att man nöjer sig med det – vi vill veta mekanismen för att faktiskt förstå hur något fungerar. Men ibland är det helt enkelt inte tillgängligt – vi får nöja oss med en beskrivande vetenskap tills vidare när det gäller vissa fenomen.

Vem bestämmer vad som är fakta?

Vi presenteras av en ganska märklig bild av att någon slags auktoritet skulle sitta och bestämma vad som är fakta och vad som inte är fakta. Att motstridig data filtreras bort för att någon bestämt att det inte är på det viset. Vi hör också en ihopblandning av filtrering av data med att förkasta motstridiga evidens vilket inte är samma sak. Detta är tänkt att underminera förtroendet för den vetenskapliga processen – men som tur är, så är detta inte sant.

Att filtrera bort extremvärden eller misstänkta tekniska artefakter är ibland motiverat. Man vill få det att låta som att man undanhåller information – men så är det inte. Ibland när man mäter saker så strular tekniken, en student kanske stöter till ett instrument som är igång att ta mätningar. Eller kameran går sönder precis när man tar en bild av ett prov. Att ta bort detta är inget konstigt då om man exempelvis påstår sig mäta storleken av celler – så ska man inte presentera data som endast återspeglar tekniska artefakter – utan faktiskt mätningar av cellen. En erfaren forskare som känner till metoden kan avgöra vad en signal är och vad som inte är en signal (artefakt), är man osäker bör man agera konservativt. Sker någon form av filtrering av data så deklareras detta i metod-delen i en vetenskaplig artikel – man är helt öppen med vad man gör. Detta är inte samma sak som att förkasta motstridiga resultat då ett motstridigt resultat kräver att mätningen överhuvudtaget har skett – och det har den inte om datan endast är tekniska artefakter.

Att medvetet filtrera bort data man inte tycker passar in ett resultat och inte deklarera hur detta gjorts och varför är forskningsfusk eller vetenskaplig oredlighet. Detta förekommer givetvis – men inte alls i den utsträckning att det är någon slags generell företeelse som tycks föreslås här. När detta upptäcks så blir det skandal och artiklar dras in från publicering, anslag krävs tillbaka, folk blir av med jobbet. Det är så det ska fungera – och det fungerar i regel. Det är också en av anledningarna till att resultat ska reproduceras av en oberoende grupp på en annan plats.

Själva poängen med vetenskap är att producera evidens som förkastar hypoteser. En vetenskap som endast skulle försöka bekräfta rådande modeller är helt meningslös och gör inte nya upptäckter. Hela tanken att någon skulle sitta och bestämma att något inte passar, och således måste förkastas, är något bisarr då det är vad vetenskapen i grunden går ut på – informera oss om det vi ännu inte vet, förkasta hypoteser för att driva oss framåt i vår förståelse av universum. När det faktiskt finns data som är i konflikt – att vi har har data som pekar åt två olika håll så tyder det oftast på att vi inte är färdiga (vi blir aldrig färdiga). Det som behöver göras är – igen – att oberoende repetera experiment för att se om något alternativ kan uteslutas. Det kan också visa sig vara mer komplicerat än man först trodde – att det man trodde kunde vara på ett sätt av två alternativ – kanske visade sig ha fler alternativ.

Det som händer är att arbetet fortsätter, diskussionerna förs i vetenskapliga tidskrifter, konferenser hålls. Till slut brukar en mer tydlig bild mejslas fram efter tid, det är ett kollektivt arbete och inte alls något bestämmande av vad som är fakta och vad som inte är fakta. Det finns flera exempel på historiska debatter där man haft anledningar att tro på båda av två alternativ, där det senare visade sig vara ett av alternativen. Ett sådant exempel är vilken molekyl som är bärare av ärftlighet. Det var en öppen fråga om det var protein eller DNA. Man argumenterade för att DNA var alldeles för simpelt jämfört med komplexa protein. Men som vi nog alla vet visade det sig senare med ytterligare arbete att det faktiskt var DNA som är bärare av ärftlighet.

Scientism – nja

Dan menar på att Scientism betyder att man bara ska tro på det som är vetenskapligt visat – det låter väl inte så dumt? Inte om man pratar om universums beskaffenhet eller faktafrågor. Oftast används scientism i en negativ bemärkelse, att man har en övertro på vetenskap som lösning på allt – alltså mer än vad vetenskapen överhuvudtaget gör anspråk på att kunna behandla.

Detta grundar sig oftast i två olika fel, är/bör-problemet – vilket betyder att man förväxlar hur något är med hur det bör vara. Naturvetenskapen svarar på rena faktafrågor, nämligen hur något är. Men hur något bör vara är inte en fråga för naturvetenskapen – vi kan inte mäta oss fram till värderingar eller hur vi bör bygga våra samhällen.

Det andra felet är hänvisning till det naturliga där man påstår att något är gott eller moraliskt för att det är naturligt, vi behöver nog inte ens gå in på hur fel det är – men man skulle kunna påstå att i princip allt är naturligt – och således gott. Att något är naturligt säger ingenting om huruvida det är gott.

Så ur betydelsen av scientism att vetenskapen kan ge svar på allt så är jag beredd att hålla med om att det är inte en rationell hållning. Men anledningen till att jag överhuvudtaget tar upp scientismen här är för att man får vara lite noggrann med vilka slutsatser man drar av detta.

När man säger att vetenskapen inte är förmögen att svara på allt så får man tänka på två saker. Dels finns det mycket som vetenskapen idag inte har svar på – som kommer få svar. Men desto viktigare att komma ihåg är att detta faktum betyder inte att någon annan metod eller världsbild har kan svara på något av det som vetenskapen inte kan svara på.

De frågor som t ex etik och moral är överhuvudtaget – som vi diskuterade tidigare – inte inom den naturvetenskapliga domänen och ger således inga svar i sådana frågor. Så vi får tänka på vilka frågor vi pratar om. Pratar vi om rena faktafrågor så är vetenskapen metoden, ett förkastande av scientism betyder alltså inte att man kan hävda att faktafrågor likväl kan besvaras av alternativa förhållningssätt än vetenskap.

Alltså, vetenskap är ingen världsbild, och jag tror faktiskt det är ganska få ateister som ser vetenskap som en världsbild. Däremot baseras uppfattningarna om fakta kring universums beskaffenhet i en rationell världsbild på vetenskap.

Så när man med god motivation kritiserar scientismen så bör man inte låta den kritiken gå för långt. Vetenskapen svarar inte på alla frågor då alla frågor inte är vetenskapliga frågor. Men de frågor som rör universums beskaffenhet, alltså rena fakta frågor – är vetenskapen hittills den enda metod som tycks kunna leverera pålitlig information.

Avslutningsvis

Detta samtal kan sammanfattas av att man försöker underminera förtroendet för den vetenskapliga metoden. Man försöker skapa en illusion av att vetenskapen egentligen inte kan ge speciellt många svar, att det bara är en tro bland många. Man försöker väcka konspirationsteorier där man tänker sig att det sitter vetenskapsmän och bestämmer vad som är fakta och vad som inte är fakta. Strategin tycks vara att försöka hävda att vi vetenskapligt inte kan veta särskilt mycket, att vi egentligen inte kan veta någonting – så därför kan vi tro på vad som helst. När man tror sig brutit ner allt kritiskt tänkande så vill man presentera gud som ett alternativ – som om det vore likvärdigt.

För att koppla samtalet till religion på något sätt så avslutar vi med ett – enligt mig -ganska märklig resonemang där man menar att det är märkligt att folk efterfrågar bevis på guds existens vid ett sådant påstående, eftersom att icke-troende inte kan möta sin bevisbörda. Menar Dan och Anna att inget kan vetenskapligt påvisas? Att vi inte har många uppfattningar vi har väldigt goda skäl att tro är sanna på vetenskaplig grund? Om något i min världsbild strider mot vad som kan påvisas med vetenskap som önskar jag att bli korrigerad av detta så att jag kan korrigera min världsbild. Någonting saknas i detta resonemanget.

Avslutningsvis så pratar man om ”bevis” för guds existens i bibeln i samma andetag som man pratar om vetenskapliga bevis och gör ett klassiskt felslut – bibelns trovärdighet. Att triviala saker i bibeln kan påvisas vara historiska händelser gör inte att man bör ta andra spektakulära saker i bibeln för sanna. Om jag skriver en bok och radar upp en rad olika fakta som går att verifiera för att sedan avsluta med ett bisarrt övernaturligt påstående så ger de föregående fakta ingen som helst tyngd till mitt övernaturliga påstående.

Att triviala historiska händelser finns med i bibeln säger ingenting om de övernaturliga påståenden som görs – det går inte att betrakta som bevisning. Att en människa vid namn X var kung över folk Y kan vi acceptera som sant på tunnare bevisning än att en människa återuppstår från de döda. Att människor finns är inget konstigt, att människor har namn är inget konstigt, att de var kungar är inget konstigt, inget av de strider mot vad vi vet om verkligheten. Men att återuppstå från de döda gör det, det är ett spektakulärt påstående som strider mot allt vi vet om människokroppen och kräver således betydligt mer underlag än mytologiska texter – översättningar av anonyma andrahands-redogörelser av påstådda vittnen. Vi kan alltså acceptera vaga skriftliga källor från olika källor som evidens för att exempelvis en människa existerat, men vi kan inte acceptera detta som evidens för ett övernaturligt fenomen. De är inte likvärdiga påståenden. Spektakulära påståenden kräver spektakulära evidens.

Podden avslutas med ett påstående att man har vetenskapliga bevis för guds existens. Väldigt märkligt att man inte presenterar dessa. Ett vetenskapligt bevis för guds existens hade varit tämligen banbrytande – kanske får vi ta del av detta i ett annat avsnitt.

Publicerad av veganbiologist

Vegan with a PhD in Molecular Genetics

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: