Ondskans problem

Vi återbesöker podden ”Till trons försvar” och hur de presenterar sitt försvar mot ett klassiskt problem – nämligen Teodicéproblemet, eller ondskans problem. Detta avhandlas i två avsnitt som hittas här och här. Vi kommer också besöka avsnitt 1 lite kort eftersom det här uppstår en intressant motsägelse ganska omedelbart om man tittar på dessa tre avsnitt gemensamt.

Det första avsnittet – ”Gud – varför skulle han finnas?” – innehåller en rad olika anledningar som Dan och Anna tycker pekar på att en gud existerar. Ett par vilka vi redan bemött i andra former här på bloggen som exempelvis Kalams kosmologiska argument, finjustering och det moraliska argumentet. I avsnitt 1 är det annars i stort sett uteslutande argument som lider av argumentationsfelet ”argument from incredulity” där man i princip hänvisar till ”sunt förnuft” eller att man själv inte kan tänka sig en annan förklaring. Men att man själv inte kan tänka sig en förklaring på ett problem betyder inte att det inte finns goda vetenskapliga förklaringsmodeller att hitta för många av dessa frågeställningar.

Ett exempel på ”argument from incredulity” i detta avsnitt är att man påstår att man har svårt att tänka sig hur evolutionen av något så komplext som ögat gått till. Eftersom man själv inte har en förklaring så tycker man således att detta skulle vara en anledning att åberopa en övernaturlig förklaring istället. Föga övertygande. Just ögats evolution har vi kort behandlat när vi tittade närmre på ett annat avsnitt av samma podd, i detta fallet är det alltså en fråga om att man inte informerat sig tillräckligt om evolutionsbiologi.

Men låt oss förflytta fokus till ondskans problem, ett ämne som ofta brukar blottlägga de mörkaste sidorna av kristendomen.

Vad är ondska?

Innan vi börjar är det bra att reflektera lite över vad ondska egentligen är. Ofta tänker man sig ondska i kontrast till det goda. I kulturen är ofta det onda drivet av ren illvilja, ren ondska och hat. Detta är kanske inte riktigt hur det oftast fungerar i verkligheten – men vi vill gärna tänka på oss själva som goda och de som gör illdåd emot oss som onda. Det är nog sällan någon handlar utifrån en vilja att göra något ont, utan ofta handlar det om intressekonflikter och skillnader i moral. Exempelvis så ser sig ofta båda sidor i ett krig som den goda sidan, verkligheten har sällan rum för en genom-ond skurk som bara vill förstöra för förstörandets skull. Ifrån sitt egna perspektiv finns det ofta ett rättfärdigande eller motivation – hur än moraliskt förkastligt vi kan tycka det är.

Vad ondska är en bedömning och öppet för diskussion – en subjektiv fråga. Det är alltså beroende av moraliska agenter som kan utföra onda handlingar ur någons synvinkel. Ondska är irrelevant i ett sammanhang utan moraliska agenter, exempelvis ett universum helt utan liv. För att undvika en distraktion för en diskussion om Teodicéproblemet – nämligen att fastna i en diskussion vad som är och inte är ondska – känns det rimligt att etablera en enkel definition av ondska för att komma vidare. Ur en religiös synvinkel där man påstår att moral är objektiv är egentligen ondska bara en fråga om att kontrastera det som är objektivt moraliskt gott mot det som i motsats är objektivt moraliskt ont.

Men för att man ska kunna föra denna diskussionen behöver vi etablera en förståelse och definition av ondska som är oberoende av synen på moralens ontologi. Ett förslag från min sida är att definiera ondska som ‘orättfärdigt och onödigt lidande orsakat av en agent’. Jag skulle också i definitionen inkludera att en ond handling är att låta orättfärdigt och onödigt lidande fortgå trots att man utan vidare insats skulle kunna stoppa det. Låt oss tydliggöra detta med ett par enkla exempel:
Att mörda någon av rent nöje är både orättfärdigt och onödigt lidande orsakat – en omoralisk och ond handling.
Om man finner en allvarligt skadad person i skogen och rent av struntar i att kalla på hjälp är att åsamka fortsatt lidande och således omoraliskt och ont.

Låt oss lämna vad ondska är och inte är, och använda ovan definition för att diskutera Teodicéproblemet.

Teodicéproblemet

Ondskans problem brukar formuleras enligt följande:

Premiss 1: Gud är allsmäktig och allvetande

Premiss 2: Gud är fullkomligt god

Premiss 3: Det onda finns

Det klassiska problemet uppstår i att dessa tre premisser logiskt inte alla kan vara sanna samtidigt. Premiss 3 är sällan ifrågasatt från religiöst håll, att det finns lidande, död och omoraliska handlingar är tämligen uppenbart för de flesta oavsett hur vi väljer att definiera ondska (en moralisk relativist kan fortfarande acceptera att lidande finns). Problemet är alltså att om det onda finns och gud är allsmäktig och allvetande men inte god – är gud ond, vilket blir tämligen problematiskt för kristendom. Om gud istället är god och allsmäktig kanske gud istället är ovetande om all ondska som sker och kan således inte ingripa. Det sista alternativet är att gud är god och allvetande men kan helt enkelt inte göra något åt att ondska finns – alltså inte allsmäktig.

Problemet löses alltså genom att förkasta någon av de tre premisserna. Premiss 3 är svår att förkasta och 1 och 2 är något kristna ogärna förkastar.

Allsmäktig, allvetande och god?

En förutsättning för Teodicéproblemet är att en gud för det första existerar – vilket jag uppenbarligen inte är övertygad om – samt att guden är allsmäktig, allvetande och god. Lite överraskande så tas det i podden upp den klassiska ”paradoxen” om allsmäktighet – nämligen om gud kan skapa en sten så tung att hen själv inte kan lyfta den. Uppenbarligen är både ett ja eller nej på den frågan ett förkastande av allsmäktighet då vardera av dessa alternativ innebär något som gud är inkapabel till att göra. Det överraskande i sammanhanget är att Dan och Anna svarar ”ja” på denna fråga. De tänker sig alltså en gud som kan skapa en sten som är så tung att gud är inkapabel att lyfta denna – redan här är egentligen Teodicéproblemet i kras då man med detta möjligen förkastar idén om en allsmäktig gud.

Det svar som moderna apologeter brukar ge på denna fråga är att gud istället är ”maximalt mäktig” för att åtminstone undvika logiska paradoxer. Gud kan göra allt som går att göra.

Guds allvetande brukar också variera något beroende på vilken fråga man diskuterar, ibland ses detta som att gud vet allt, ibland vet gud allt förutom vad människor kommer att göra för val. Med andra ord är gud snarare en perfekt historiker än allvetande. Men exakt hur Dan och Anna ser på guds allvetande tydliggörs inte i dessa avsnitt. Vi får utgå ifrån att bilden innefattar att gud åtminstone vet om att ondska förekommer.

Guds godhet varierar också något i hur den ska förstås, men den gängse bilden brukar vara att gud är god per definition. Det uppstår något av ett problem här när man – vilket är vanligt bland kristna – anser att moralen kommer från gud. Frågan är då om en sådan gud skulle kunna tycka det var gott att tortera ihjäl barn – då blir det enligt en sådan gudsbild gott per definition. I ett sådant läge är det oklart om ondska finns, då det som jag anser ont kanske gud anser vara gott. Men jag skulle gissa att eftersom Dan och Anna tycks mena att moralen kommer från gud (avsnitt 1) så är det jag tycker är moraliskt gott också är vad gud har bestämt är moraliskt gott. Alltså är även det jag anser ont, ont enligt gud. Det kritiska här är om gud enligt vår moraliska kompass kan anses vara god. Då apologeter inte förkastar premiss 3 som osäker så får vi anta att de hävdar att ondska trots allt finns och således kvarstår Teodicéproblemet som ett problem.

‘Problem’ för vem?

Dan och Anna verkar återkommande insinuera att ondskans problem även är ett problem för en naturalistisk världsbild. Detta är inte riktigt sant då den naturalistiska världsbilden endast behöver förhålla sig till Premiss 3, då man inte ser några goda skäl att hålla guds existens för sant. Att lidande/ondska existerar i en naturalistisk värld är knappast ett problem, snarare hade det varit tämligen märkligt om det inte existerade lidande.

Att ett barn lider och dör av cancer är ur en naturalistisk synvinkel inte omoraliskt eller ondskefullt. Det är tragiskt och hemskt, men då det i den naturalistiska världsbilden inte existerar någon agens bakom cancerns uppkomst eller progression är dessa nonsens-termer i sammanhanget. Teodicéproblemet uppstår när man påstår att det finns en agens som är dels upphov men också kapabel att ingripa – men avstår. En allsmäktig skapare av universum skulle väl enkelt kunna skapa en värld utan cancer om denna gud så önskade? Det vill säga, i en sådan världsbild med en sådan gud kan det ses som en ond handling då gud avstår ifrån att ingripa mot barnets cancer och låter barnet dö. Likt är en naturligt orsakad tsunami ingen ond handling – men om en gud skulle direkt orsakat en tsunami är det plötsligt öppet för diskussion.

Jag ser alltså inget problem att göra plats för lidande och onda handlingar i en naturalistisk världsbild. Dan och Anna verkar ta det för givet att det även skulle vara ett problem för en naturalistisk världsbild, men motiverar det inte. Det hade varit intressant att höra vilken anledning man har till att anse att detta är ett problem även utan en gud.

Teodicéproblemet är alltså endast ett problem givet att man påstår att gud är god, allsmäktig och allvetande samtidigt. Det är inget problem om man som t ex i deismen menar att gud i princip bara är någon slags initial diffus orsak bakom existensen men som inte kan ingripa i den verkliga världen. Det är heller som sagt inget problem om ens världsbild över huvud taget inte innehåller någon gud.

Apologetikens lösning

Fri vilja

Dan och Annas lösning på Teodicéproblemet är en klassisk lösning – nämligen den fria viljan. Det är den fria viljan som ligger bakom ondskan. Hade människan inte haft fri vilja hade ondska inte funnit. Det finns ett par problem med denna lösning vilket jag skulle vilja lyfta. Det första problemet är att om gud skapade människan med fri vilja till priset av att lidande och ondska i universum – är det då en moralisk sund handling? Det är inte uppenbart för mig. Det andra problemet med fri vilja är att det tycks uppstå en intern motsägelse inom den klassiska kristendomen där man tänker sig att människan är syndig i sin natur och skapar ondska och synd genom sin fria vilja. Men efter döden väntar himmelriket och där ska synd och ondska inte finnas.
Problemet med detta kan summeras i följande syllogism:

Premiss 1: Ondska är orsakat av människans fria vilja

Premiss 2: I himmelriket finns ingen ondska

Slutsats: I himmelriket finns ingen fri vilja

Kristna brukar mena att det inte vore en kärleksfull handling att skapa människan utan fri vilja. Men om fri vilja resulterar i ondska och synd – hur kan himmelriket vara fritt från detta utan att även ta bort fri vilja? Om avsaknaden av fri vilja till fördel för ingen ondska är kärleksfull i himmelriket – varför är det då inte så på jorden? Om det istället är möjligt att ha fri vilja i samexistens med en värld utan ondska – så som det påstås vara i himmelriket – varför implementerar gud inte detta på jorden i så fall? Det förefaller som det moraliskt sunda valet.

Ondskans ursprung

Här når vi vad jag identifierade som en intern motsägelse för vad Dan och Anna presenterat hittills i de tre avsnitten. Anna menar att människan är inneboende ond, att ondskan ‘bara finns’ i oss. Detta genom observationen att barn utan tillsyn gör elaka saker emot varandra. Men i avsnitt 1 använder man det moraliska argumentet för guds existens – nämligen att vi ‘bara vet’ vad som är moraliskt rätt. Att vi alla har en känsla inombords vad som är rätt och fel – och att Dan och Anna inte själva kan tänka sig en lösning än att denna känsla måste komma ”utifrån” (läs: gud), så måste det helt enkelt vara så (argument from incredulity).

Men om moralen kommer direkt från gud – där vi bara automatiskt vet vad som är rätt, hur kan vi människor i så fall, enligt avsnitten om ondska, vara per automatik onda? Det förefaller motsägelsefullt att dels så kommer känslan för rätt direkt från gud som standard, men samtidigt är vi automatiskt onda. Alternativet är att tänka sig att vi är per automatik genom-onda men vet om det och väljer att inte göra något åt det, trots att vi vet att det är fel. Detta låter som en tämligen pessimistisk syn på människan.

En alternativ förklaring skulle kunna vara att moraliska beteenden har formats genom evolutionen i sociala samspel mellan individer och ärvs till stor del kulturellt; utöver och beroende av förmågan till empati och ‘theory of mind‘. Man skulle kunna tänka sig att barn lär sig av sina föräldrar och medmänniskor (andra barn) vad som är socialt accepterat och inte. En sådan förklaring skulle inrymma både en naturalistisk förklaring till moral samt Annas observation att barn gör elaka saker mot varandra. En inte lika pessimistisk syn som att människan helt enkelt är ond i utgångsläget – och är medveten om det.

Gudomlig uppfostran

En annan lösning som brukar lyftas vilket också lyfts i dessa avsnitt är att vi ignoranta människor inte kan förstå guds baktanke med lidandet. Att gud använder lidandet som pedagogiska knep för som en form av uppfostran. Att vi inte förstår varför vi lider på samma sätt som att ett barn inte förstår varför glass inte kan vara den huvudsakliga födan – föräldrarna vet bättre. Eller att barnet inte förstår varför det blir stucken av en nål hos läkarbesöket – men föräldern vet att det är för barnets bästa.

Likt att föräldern vet bäst – ska vi förstå det som att gud vet varför vårt lidande är nödvändigt för vårt eget bästa. Detta kräver rimligen att det finns ett rättfärdiganden bakom allt lidande som existerar. Att gud ser till att ett barn plågsamt dör av cancer kan alltså vara moraliskt rättfärdigat – bara att gud inte vill eller kan dela med sig av detta rättfärdigande. Tanken är att vi ska lita på att det är så utan evidens.

Den människofientliga kristna världsbilden

Den bild som målas upp av apologeter när de besvarar Teodicéproblemet är en tämligen mörk och pessimistisk bild av människan. Människan är i grunden ond, en syndare per automatik som oundvikligen skapar ondska av sin egna fria vilja. Allt det onda som sker är antingen något vi förtjänar, eller så är det något vi valt – hur som helst är det i alla fall vårat egna fel. Det är väl i dessa tassemarker som apologetiken låter kristendomen tänjas ytterst långt från det glada kärleksbudskap man brukar påstå att det i grunden är. Jag tror att detta beror på att detta är ett ytterst svårt problem att lösa i en kristen världsbild – och det resulterar i att man offrar en positiv syn på människan på altaret för att inte förkasta någon av premiss 1 och 2.

Låt oss börja med att undersöka problematiken med den fria viljan som svar. Vi har redan ovan berört de interna problem som jag inte anser blivit besvarade, men jag ser allvarligare problem med att åberopa fri vilja som yttersta orsak till lidande och ondska.

Jag kan köpa att den fria viljan (om man nu över huvud taget accepterar att den fria viljan existerar) fungerar som en förklaring för varför t ex Hitler inte blev stoppad av ett gudomligt ingripande. Gud anser i en sådan modell att Hitlers fria val är betydligt viktigare än miljoner människors liv. Etnisk rensning och folkmord väger inte tungt mot människans fria vilja i guds vågskål. Jag kan tycka att det är moraliskt förkastligt av gud, men det är åtminstone en förklaring.

Men jag ser inte riktigt hur den fria viljan kan förklara lidande i form av barn som dör i plågsamma sjukdomar. Att beskylla barnet för att själv valt att plågas till döds av sjukdom skulle vara ytterst motbjudande och under all mänsklig värdighet – det tror jag inte Anna och Dan gör. Men när man säger att det är människans fel att ondska och lidande är fel blir det indirekt så att man lägger skulden på barnet.

Är det här som den andra förklaringen kommer in? I de fall där vi inte kan förklara ondskan med den fria viljan? Nämligen förklaringen att lidandet är att det är en pedagogisk metod som gud använder för att människan ska komma närmre gud och att gud lär människor genom att utsätta dem för prövningar. Här brukar apologeter förmildra ondska ganska dramatiskt. När vi pratar ‘problemställning’ är ondska Hitler, tortyrmord och dödliga plågsamma sjukdomar. Men när gud använder ondska i fostrande syfte så är det exempel såsom jobb man inte fick, dåliga dejter och regn på födelsedagen – tämligen trivialt i jämförelse.

I min mening är det ganska svårt att tänka sig hur man kan förklara en allsmäktig gud som avstår från att ingripa när ett barn plågas av sjukdomar med varken fri vilja som vi sett ovan – eller med idén om lidande som fostrande. Vem är det egentligen som ska lära sig en läxa av dödsfallet? Är det barnet? Vad kan möjligen ett barn tänkas lära sig av att knappt få uppleva livet? Är det föräldrarna? Hur kan man någonsin rättfärdiga något så cyniskt som att låta ett barn dö för att lära någon annan en läxa? Har barnets liv i så fall inget värde jämfört med att lära föräldrarna en läxa? Man kan tycka att en allvetande och allsmäktig gud skulle kunna hitta någon alternativ metod för att kommunicera än att plåga ihjäl barn.

Denna syn på lidande som något rentav gott – då det tydligen ska föra en närmre gud – tycks genomsyra kristendomen i grunden. Moder Teresa som helgonförklarades av katolska kyrkan (vilket mer eller mindre betyder att man säger sig veta att hon numera är i himmelriket) tycks verkligen anammat den sedelärande funktionen av lidande. Moder Teresa har fått kritik av Christopher Hitchens med flera, att miljonbelopp av donationer främst använts till värvningsförsök för att skapa fler katoliker och samtidigt gett undermålig vård till allvarligt sjuka människor trots att pengar funnits (kritiken finnes här, här och här). Moder Teresa tycks ha ansett att lidandet i sig är något vackert som tar människor närmre gud (antagligen är det lättare att värva en döende människa). Det finns något djupt cyniskt i att låta fattiga och sjuka människor lida för att värva katoliker – avstå från att ge den vård man har eftersom att hjälpa människor på riktigt aldrig varit målet, utan att se dem lida ska föra dem närmre kristus. Oavsett hur mycket det ligger i den kritiken mot Moder Teresa tittar en liknande cynisk mentalitet fram här, där lidande, fattigdom och död är en slags pedagogik för att förstå gud.

Det blir svårt att riktigt acceptera att en allsmäktig, allvetande och god gud inte skulle ingripa vid exempelvis barncancer. Det är svårt att tänka sig hur fri vilja på något sätt skulle kunna vara inblandat i barncancer. Det är ännu svårare att tänka sig något scenario som skulle kunna rättfärdiga att inte ingripa vid barncancer för att låta barnets död på något sätt bygga karaktär, komma närmre gud eller vad det nu skulle kunna tänkas vara. En sådan gud är inte god – det finns inga omständigheter där detta är moraliskt berättigat.

Vi får också höra ett resonemang som återigen tyder på en ytterst pessimistisk bild av människan och det fullständigt moraliskt förkastliga konceptet arvsynd. Att ondskan och synden kom till världen via syndafallet – där de mytologiska människorna Adam och Eva ”valde bort” gud så är plötsligt samtliga människor som föds för all framtid på något sätt medskyldiga [dock inte en syn som delas av alla kristna]. Dan försvarar detta genom att hävda att människan oundvikligen hade gjort samma val nu om människan fick en ny chans. Vi är alltså inte ens förtjänta av en ny chans – trots att vi omöjligen kunde påverka detta påstådda bortväljandet av gud. Med samma mentalitet borde man väl egentligen sätta alla människor i fängelse direkt från födseln då vi är enligt denna människosyn inneboende onda – vi är i princip ödesbundna till att göra onda handlingar – så varför ens ge någon en chans?

Moraliskt ansvar

En allsmäktig och allvetande gud, vilket är en förutsättning för att Teodicéproblemet ska vara ett problem, – är i min mening – moraliskt förpliktigad att tydligt motivera varför ett barn som inte är gammal nog att ens hypotetiskt göra sig förtjänt av någon form av straff måste dö plågsamt utan ett gudomligt ingripande. Om man ska motivera ondskan och lidandets existens med att gud har ett större perspektiv så bör en allsmäktig och allvetande gud kunna förmedla denna information på ett fullgott sätt. Om gud, enligt den kristna traditionen, kan uppenbara sig för exempelvis Saulus, då bör hen kunna ge en motivation till varför en person som är helt oskyldig behöver lida och dö innan livet ens har börjat. Det är ett omotiverat och onödigt lidande att avstå från en sådan kommunikation om så vore fallet.

Det är inte helt ovanligt att apologeten menar att människan inte är kapabel att förstå, men allt annat är bättre än total tystnad. Ett moraliskt försvarbart alternativ vore en direkt kommunikation där ”du kommer förstå sedan” eller liknande, det kräver inte full förståelse. Men verkligheten är den att om en allsmäktig och allvetande gud finns och använder lidande och ondska som ett pedagogiskt grepp så lyser gud med sin frånvaro – det är total tystnad.

Att hänvisa till arvsynden diskvalificerar också gud ifrån att vara god. Att hålla ett barn ansvarig för sin farfars misstag är omoraliskt och orättvist. Att som Dan mena att människan skulle följa samma spår igen vid en ny chans är att utgå ifrån att ett barn skulle göra sin farfars misstag och straffa barnet på förhand. Detta kan omöjligen vara kompatibelt med sund moral och godhet. Tvärt om är det något vi använder som typexempel på grymheterna som den Nordkoreanska diktaturen utsätter sin befolkning för.

Att hänvisa till den fria viljan i relation till arvsynden är också en form av ”victim blaming” där man håller ett offer ansvarig för sina missöden. Det finns en obehaglig tendens här som finns igen i många olika religiösa traditioner där man insinuerar att det är ett barns eget fel om det får cancer. Eller att barnet förtjänar det på grund av någon annans brott. Detta är motsatsen till godhet.

En invändning vi får höra emot direkt kommunikation som är vanlig är att om gud skulle uppenbara sig så strider det mot den fria viljan. Vi blir alltså ”tvingade” till att bli övertygade av guds existens. Detta låter som att man menar att gud vill att vi ska bli övertygade av guds existens utan goda anledningar – tämligen ironiskt om man bedriver apologetik. Vi väljer inte vad vi är övertygade av. Utan några goda evidens för guds existens är en rationell människa redan ”tvingad” att förkasta påståendet att gud existerar. Så jag förstår inte riktigt vad problemet är, det låter som en ad hoc lösning på den totala tystnaden. Dessutom påstår man att diverse bibliska figurer är i direktkontakt med gud – exempelvis Saulus som vi nämnt tidigare. Gud tycks i dessa fall inte alls ha några betänkligheter med att bistå med konkreta evidens för sin existens för dessa människor.

”Gud har redan gjort något mot ondskan”

Anna menar att gud faktiskt har mött sitt moraliska ansvar gentemot människan genom att skicka Jesus. Detta är enligt mig en ytterst klen tröst i så fall. Om vi nu skulle för diskussionen utgå ifrån att den kristna traditionen återspeglar verkligheten och Jesus är gud och offrar sig själv till sig själv för att lösa oss från brott mot regler han själv ställt upp, varför är då ondskan kvar? Varför behöver vi fortsätta lida och dö om synden skulle vara inlöst med blodoffret? Vad händer med den moraliska plikten för alla de människor som levt den majoritet av tiden innan Jesus påstås klivit ner som människa. Människan uppskattas funnits i ca 150 000 – 350 000 år, medan Jesus påstås vandrat på jorden för ca 2000 år sedan. Vad hände med den moraliska plikten gentemot alla de människorna?

Avslutningsvis

Teodicéproblemet är ett av de starkare argument som finns emot att det existerar en allsmäktig, allvetande och god gud. Att försöka lösa Teodicéproblemet bevisar inte på något sätt existensen av någon form av gud, det skulle endast visa att en sådan gud över huvud taget är logisk möjlig utan att hamna i någon form av paradox.

De invändningar som Dan och Anna presenterar tycker jag inte övertygar mig att Teodicéproblemet är löst. Som jag tidigare skrev så brukar Teodicéproblemet blotta de mörkaste tankarna inom kristendomen – och så är fallet även här. För att slippa förkasta någon av premisserna så finner man sig i en situation där man försvarar ett monster – en gud som tycks döda barn för att lära en läxa.

Min kritik här är på inget sätt ett bevis för att gud inte existerar, men i min mening är de ondas problem fortfarande ett problem – och det talar emot att en god, allsmäktig och allvetande gud skulle kunna existera när universum ser ut som det gör.

Publicerad av veganbiologist

Vegan with a PhD in Molecular Genetics

En tanke på “Ondskans problem

  1. Premiss 1: Ondska är orsakat av människans fria vilja
    Premiss 2: I himmelriket finns ingen ondska
    Slutsats: I himmelriket finns ingen fri vilja
    Mycket bra!
    Det feodala himmelriket finns inte i Bibeln. Jesu ord går inte att tolka så. Paulus talar om ondskans andemakter i himlarymderna. Det kan dock tolkas som att himlen är vår tankevärld och Guds rike är vår tankevärld, när Samvetet kommit med ”makt”. Det skall ske på den yttersta dagen. Bibeln är mycket oklar om detta, men tycks förutsätta, att vårt medvetande består.

    Teodicéproblemet förutsätter det feodala himmelrikets gudsbild: Den skäggige på tronen. I princip är Gud en supermänniska. Jag byter gudsbild! Då blir min teodicé så här:

    Paulus hävdar att vi ser allt, varmed måste menas världen, dunkelt såsom i en spegel. Gud är en spegel. Spegelbilden är världen. Då uppstår problemet: Är bilden spegelns eller betraktarens? Om du ser ut som Fan, blir bilden/världen hemskare, om spegeln är bra.

    Spegeln påstås vara dunkel under ditt jordeliv, för att du inte skall dö av Skam, när du betraktar dig. Skam, samvetets eld, är den mest nedbrytande känsla ett medvetande kan drabbas av. När kroppen dör, riskerar därför även medvetandet dö, för då klarnar spegeln och bilden blir Sanningen.

    Det är detta, som jag tror står i Bibeln. Om jag sedan skall tro på det, som jag tror står i Bibeln är en annan sak. Observera, att grekiska ord i NT ofta översatts märkligt, för att texten skall överensstämma med traditionell tro.

    Psychikós översätts t.ex. till fysiskt. Hamartia översätts till synd, men det håller inte Aristoteles med om. Paulus skrev och Rasputin läste, att hamartia kan vara bra.

    Vår Gud, som enligt Paulus är en förtärande eld, hette Molok hos kanaanéerna. GT beskriver hur en brutal primitiv religion utvecklades till en mer sofistikerad. Men efter Paulus skedde en tillbakagång, som vi ännu inte kommit ur.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: