Replik: Kristen i skolan

Inlägget som skrevs efter konferensen ”Kristen i skolan” har fått respons, vilket såklart är kul. Replikskifte är ofta mer givande än en ensidig kritik.

Jag tänkte vara något effektiv och bemöta två inlägg samtidigt då de båda har en överlappande kritik. Det första inlägget skrevs av Hobbyteologen och det andra av Micael Grenholm själv ett par dagar snare, som även publicerades på Hela pingsten. Jag vill bemöta båda, men hade jag skrivit ett enskilt inlägg för dem båda enskilt så hade det blivit mycket repetition. Jag är övertygad om att varken Micael eller Pär kommer ta åt sig av kritik som är riktad åt den ene men inte den andre.

Jag tackar för en vänlig ton och ett ärligt och sakligt bemötande, både Micael Grenholm och Hobbyteologen Pär Gustafsson konstaterar att vi alla tre är överens om den kanske viktigaste frågan – nämligen att det är oacceptabelt med mobbning av barn oavsett anledning.

Definition av ateism och förväxlingar

På denna punkt skiljer sig Micael och Pär något, Pär anser att min invändning mot definitionerna är anmärkningsvärd:

Att kritisera definitioner som används i en huvudsakligen empiriskt grundad analys är ett vanligt retoriskt knep för att slippa debattera sakfrågan. Med risk för att tillskriva Anti-apologetik avsikter som hen inte har kan man nog ändå likna det vid att kasta grus i maskineriet, istället för att riskera att tvingas acceptera empiriskt uppenbara slutsatser.

Hobbyteologen

Som jag skrev i föregående inlägg så anser jag inte att definitioner av ord är preskriptiva utan ord har användningar. Om man exempelvis skriver en rapport och tydligt definierar vad man menar med begreppet ateism och sedan använder detta rakt igenom så är det inget problem – oavsett hur man definierar ateism i perspektivet av den enskilde rapporten. Om man använder andra betydelser av ordet samtidigt utan att klargöra skillnader, är det vilseledande. Anledningen till att jag tycker det är såpass viktigt att ta upp är när man använder ateism och sekularism som synonymer, så sammanblandar man dessa begrepp när man diskuterar problem och senare lösningar.

Detta är inget försök att undvika sakfrågan utan jag anser det vara väldigt viktigt att göra en distinktion emellan när man pratar om en sekulär norm i skola/samhälle och en hård ateistisk norm i skola/samhälle.

Micael tycks och andra sidan snarare hålla med mig om förväxlingen:

AA påpekar att det sker en sammanblandning av ateism, naturalism och sekulär i konferensen och att det finns risk att folk får intrycket att en sekulär skola är något dåligt och att den då ”knyts till någon religion – vilket definitivt inte är mer neutralt.” Jag kan hålla med om att det blir lite förväxlingar av ord – flera av studierna använder termen ”sekulär norm”, andra ”ateistisk norm”, och jag använder det senare för att beskriva båda då fenomenet är detsamma även om orden skiljer sig. Att åhörare får intrycket att vi skulle vilja ha en icke-sekulär skola där all undervisning måste vara kristen är något jag vill undvika (och därför hade jag också med denna slide)

Micael Grenholm

Just denna förväxling av begrepp där man problematiserar den sekulära skolan när man egentligen syftar på en norm av stark ateism är problemet jag ville lyfta. Micael är dock tydlig här med att han/SAS inte vill ha en kristen norm i skolan – vilket jag givetvis stödjer.

Micael vill dock lämna debatten kring definitioner därhän, så låt oss göra det då Micael tycks acceptera min huvudsakliga poäng kring den punkten.

Normer i skolan

Micael ifrågasätter sedan varför det bör vara en norm alls (när han förkastat alternativet om en kristen norm), varför inte ha en neutral skola? Jag anser dock att mjuk ateism är den neutrala positionen, likvärdig med att vara apolitisk. Om vi är överens om att en skolan inte bör ha en tydlig värdekonservativ marknadsliberal ideologi utan vara neutral – kanske till och med inte vara övertygad om någon ideologi. Så är i en fråga kring religion, mjuk ateism att inte vara övertygad av någon gud eller livsåskådning. När Micael säger:

…men en sekulär eller mjuk ateistisk norm är oproblematiskt och tvärtom en garanti för att skolan inte ska bli religiöst dogmatiskt. Men varför ha en norm alls? Varför inte sträva efter att ha en neutral skola som inte är dogmatisk på något sätt?

Micael Grenholm

så är det för mig som att Micael skulle säga: ”Varför skulle skolan ha en norm av att vara apolitisk? Varför inte vara neutral istället?”.

Micael fortsätter med:

Att prata om en mjuk ateistisk norm blir att säga att det ska uppfattas som normativt och/eller normalt att sakna tro på Gud. De som tror på Gud uppfattas därmed som ickenormativa eller onormala.

[…]

Till viss mån är detta en naturlig följd av att (mjuka) ateister är i majoritet i många klassrum. Men just därför ska lärare vara medvetna om detta och verka för neutralitet och pluralism istället för att stärka uppfattningen att avsaknad av tro på Gud är något normativt. Det är ett av två alternativ som finns i världen, och skolans uppgift är inte att beskriva det ena som mer normativt än det andra.

Micael Grenholm

Jag tror det är svårt att komma ifrån att normer i skolan speglar normer i samhället, om majoriteten av människor i Sverige saknar en tro på en personlig gud så kommer detta anses ”normalt” (det vill säga agera/vara som normen föreskriver). Frågan är hur man hanterar detta – vilket inte alls är knutet endast till frågan om livsåskådning/religion. I andra länder är det ”normalt” att ha en tro på en viss religion. Jag tror generellt den bättre lösningen här är att skapa en acceptans för det ”onormala” snarare än att försöka bli av med normer – vilket jag tror är ett hopplöst projekt.

Att skolan är sekulär (och mjukt ateistisk genom att inte ta ställning för påståendet att någon gud existerar) tror jag är en förutsättning för att skolan ska kunna vara neutral och acceptera en mångfald av livsåskådningar.

Lärarfokus

Både Micael och Pär invänder starkast mot att jag noterade att fokus i konferensen tycks ha legat på lärare – trots att det enligt rapporten var det endast (i bemärkelsen minoritet och inte värdering) 22% av de kristna eleverna som upplevde att de blivit kränkta av lärare eller andra vuxna ledare. Av de 393 tillfrågade kristna eleverna som upplever kränkning är det ca 91% som inte upplever att de blivit kränkta av läraren (källa).

Pär menar till och med att jag har rent av fel när jag menar på att de kristna tillfrågade eleverna upplever att kränkningen främst kommer ifrån de andra eleverna. Trots att undersökningen presenterar att det är 38,2 % som aldrig blivit kränkta, 26,7 % som blivit kränkta av kompisar och 9,1% som blivit kränkta av lärare (källa).

Men Anti-apologetik har faktiskt fel angående Claphaminstitutets rapport.

I den kan man läsa motsatsen till Anti-apologetiks tolkning:

Av intervjusvaren framgår att det är vanligt att lärare mer eller mindre medvetet ger uttryck för nedvärderande attityder gentemot troende och religion. Svaren indikerar att även lärare som inte öppet markerar en religionsfientlig hållning, i praktiken ändå förmedlar en sådan hållning. (sid 19)

Pär Gustafsson

Jag skrev dock aldrig att lärare inte kränker kristna elever för sin tro, utan att majoriteten av kränkningarna kommer från andra elever. Detta är sant även om det är vanligt eller förekommande att lärare kränker kristna elever. För Pär kan väl knappast mena att det egentligen är lärarna som mestadels kränker kristna elever – den kvantitativa undersökningen till trots – på ett sätt där varken lärare eller de kristna eleverna uppfattar att det är läraren som kränker?

Pär verkar basera sitt resonemang om att jag skulle ha fel kring statistiken med en matematisk övning där man viktar lärares mobbning tyngre rent procentuellt än elever för att således få 9% till att bli mer än 26%:

Tänk dig en skolklass på 30 elever och en lärare. Om läraren och tre elever aktivt mobbar, är det då rimligt att dra slutsatsen att det är ett elevproblem eftersom tre gånger så många elever som lärare deltar i mobbningen? Så klart inte. Man kan också säga att 100% av lärarna och 10% av eleverna i klassrummet mobbar.

Pär Gustafsson

Problemet här är att frågeställningen är ur den kristna elevens perspektiv – vem står för kränkningen för varje given kränkt kristen elev? Exemplet som Pär tar upp kanske hade varit rimligt om frågeställningen gällde hur stor andel på skolan utför mobbning – där man då skulle ta hänsyn till att elever är fler än lärare och således räkna 1 lärares mobbning procentuellt likvärdig med 30 elevers mobbning. Men eftersom frågeställningen är utifrån den mobbade elevens perspektiv så spelar inte detta någon roll eftersom att oavsett om det är 1 elev eller 5000 elever som mobbar en enskild kristen elev så kommer eleven i undersökningen uppge att det är andra elever som utfört mobbningen.

Något både Pär och Micael dock poängterar är att anledningen till att man fokuserar på lärare är att det är så mycket värre för en kristen elev att bli mobbad av sin lärare. Detta kan jag förstå och jag menade inte alls att det inte går att prata om mobbning utförd av lärare – självklart är detta helt oacceptabelt och ett problem i den grad det förekommer.

Jag menar dock att som åhörare på konferensen ( vilket var fokus i inlägget) – särskilt om man inte skulle ha läst rapporten – så låter det som att det framför allt är lärare som mobbar kristna elever. När lösningar kring detta diskuteras så handlar de om problematisering av den sekulära skolan och undervisningens innehåll.

Micael kommenterar att jag missade början av konferensen, men det var inte särskilt stor bit jag missade och jag hörde något från samtliga punkter i programmet. Jag hade definitivt lyssnat till majoriteten av programmet när inlägget skrevs. Men Micael nämner att han (vilket också var huvudfokus för mitt inlägg) visserligen hade lärarfokus och inte så mycket någon annan talare – men det var inte mitt intryck. Jag har såklart inte kvantifierat den relativa tiden som lärare utmålades som det huvudsakliga problemet i konferensen, men jag överlåter det till läsarna att själva bilda en uppfattning av huruvida det låg ett fokus på lärare genom konferensen som källa till kristna elevers kränkningar eller inte.

Jag tror att både jag, Pär och Micael alla är överens om att det inte på något sätt är fel att över huvud taget diskutera lärarnas roll i den här problematiken – min invändning var inte att emot att lärare diskuterades, utan jag reagerade på att fokus tycks legat på lärarna när de utgör en förhållandevis liten del. Om man skulle lösa problemet att andra elever kränker kristna elever så har man löst majoriteten av problematiken enligt statistiken som rapporteras. Man kan såklart hävda att det är lärarnas fel att icke-kristna elever mobbar kristna elever, men det har man inte övertygande nog argumenterat för eller presentera tillfredställande evidens för.

Anledningen till att jag reagerar på vad jag upplever som ett snedvridet fokus är att det påverkar vilka typer av lösningar man ser. Att måla upp den sekulära skolan och vad jag menar är en neutral skola som problemet är lättare om man ser lärarna som huvudproblemet än om man ser klimatet bland eleverna som problemet. Eftersom en sekulär skola och neutraliteten är viktiga demokratiska värden så är det viktigt att problemställningarna är korrekt dimensionerade för att inte blåsa upp problem i relativ storlek. Risken är annars att lösningar skapar mer problem än vad de löser.

För mig är det viktigaste att antalet barn som blir mobbade i skolan är så få som möjligt. Men i sitt svar till mig har både Pär och Micael (som refererar till Pär) som vi såg ovan vänt på denna logik för att motivera lärarfokuset, där antalet mobbare är det huvudsakliga problemet och 1 lärarmobbare är värre än 3 elevmobbare. Vi kanske har olika åsikter här, men eftersom jag anser att huvudfokus bör ligga på att minimera antalet elever som blir mobbade så spelar antalet elever som upplever sig bli mobbade i varje kategori störst roll. Även om det är värre att bli mobbad av en lärare så kan det vara ett mindre problem om det är relativt ovanligt att bli mobbad av en lärare. Det verkar nästan som att Pär och Micael tolkar denna statistik som andelar av mobbning mot varje elev snarare än andelar av elever som blir mobbade av olika källor.

Det går inte att avfärda att mobbingproblematiken är ett komplext problem där läraren kan spela en trendsättande roll och därmed riskerar att indirekt uppmuntra mobbande elever.

Det är denna tolkning som Anti-apologetik, möjligtvis utan avsikt, försöker sopa under mattan.

Pär Gustafsson

Det har jag inte avfärdat, men man kan heller inte utgå ifrån att det är så utan belägg bara för att man anser det ”empiriskt uppenbart”.

Pär tar upp förföljelsen av kristna i världen och att kristna blir mördade för sin tro. Han säger även:

En hel del ateister, även om Anti-apologetik kanske inte är en av dem, tycks se sig själva som modiga rebeller som kritiserar troende som sitter på en maktposition. Denna beskrivning av de kristnas position i samhället stämmer illa med verkligheten i både klassrummen, i Sverige i stort, och i världen 2020.

Pär Gustafsson

Även om det fortfarande är ca 6 miljoner medlemmar i den före detta statskyrkan i Sverige så är aktivt praktiserande kristna i minoritet. Men att detta är fallet globalt stämmer inte riktigt detta då kristendom är den största religionen och den absoluta majoriteten av människor är religiösa. Vissa länder har fortfarande dödsstraff på ateism. Men i Sverige blir varken ateister eller kristna mördade för sin tro i någon särskild utsträckning – något vi kan tacka sekulariseringen av samhället för. För svenska skolan är det nog trots allt Sverige som är mest relevant.

Men jag tror vi är överens om att ingen människa ska bli behöva bli utsatt eller ännu värre mördad för sin livsåskådning.

Apologetik i skolan – behövs det verkligen?

Micael menar att jag min huvudsakliga missuppfattning handlar om Micaels/SAS förslag att föra in apologetik i skolan. Micael menar på att jag missförstod detta eftersom förslaget inte går ut på att det endast vore kristen apologetik som skulle införas, utan detta skulle gälla alla religioner och livsåskådningar. Lärare ska alltså inte bara presentera apologetiska argument för kristendom, utan för islam, judendom och sekulär humanism med mera.

Jag invände i tidigare inlägg att jag anser detta olämpligt då lärare inte bör argumentera för livsåskådningar och liknade detta vid att en lärare argumenterar för socialism på samhällskunskapslektionen. Micael svarar:

Jämförelsen med hur samhällskunskapslärare pratar om ideologier illustrerar detta tydligt: åtmintsone i min egen skolgång fick vi ta del av skäl och argument för varför folk väljer olika ideologier – liberaler värderar frihet, konservativa tradition etc – snarare än att gå igenom vilka seder och ritualer politiska partier ägnar sig åt.

Micael

Jag ser en viss skillnad mellan att ge skäl till att folk väljer olika ideologier och att argumentera för dem, eller försvara dem (som apologetik innebär). Att informera om att liberaler värderar frihet är inte samma sak som att argumentera för liberalism eller ens presentera argument för liberalism.

Jag anser att religionskunskapens främsta roll är att ge en helhetsbild av de religioner och livsåskådningar som finns, vad de innebär och tror på. Jag kan hålla med om att det är viktigare med världsbilder än ritualer och seder även om detta också är högst relevant. Det tillhör allmänbildningen att veta vad nattvard är och varför vi firar diverse högtider etc.

På samma sätt anser jag att det är samhällskunskapens roll att informera om vad olika typer av ideologer och partier har för värden och åsikter. Men inte argumentera för olika ideologier. Eleverna är i skolan för att skapa sig en bild av vilka ideologier och partier som finns och hur de skiljer sig och har för likheter, inte att bli övertygad om en – det kommer komma av sig självt. Vad ritualer inom politik innebär vet jag inte riktigt…

Likaså anser jag inte att religionskunskapen är till för eleverna att bli argumenterade till eller ifrån olika religioner eller livsåskådningar, utan syftet är att anskaffa sig kunskap kring vad religion är och hur det yttrar sig.

Poängen är att idag lyser detta [Apologetik] med sin frånvaro i religionsundervisningen och ger många elever intrycket att man är religiös enbart pga uppväxt eller känslor snarare än pga förnuftsmässiga skäl.

Micael

Jag frågar mig hur sant detta verkligen är. Jag frågar mig om det verkligen är motiverat att inkludera apologetik i religionskunskapens begränsade tid i skolan. Av samma anledning som man kanske inte pratar om Heavens Gate så måste man avgränsa ämnet och behöver således prioritera vad som är viktigast och av störst betydelse kring religion i världen.

Micael kanske kan hjälpa mig här, men jag har verkligen sökt utan framgång efter data på vilken betydelse apologetik faktiskt har för att övertyga människor av en guds existens. Mitt intryck är att det är minimalt. Om man lyssnar till historier hur människor blev religiösa så har jag nog hört apologetik eller apologetiska argument nämnas någon enstaka gång. Det förefaller ytterst ovanligt att människor blir religiösa genom apologetik, utan det tycks fungera mer som en försvarsmekanism implementerade i religioner för att övertyga redan religiösa människor att stanna kvar. Jag kan exempelvis inte komma på en enda apologet jag hört som blivit religiös på grund av apologetik.

Detta är anekdotiska evidens – vilket är varför jag efterfrågar någon form av data till stöd för att apologetik verkligen är motiverat att inkludera i religionskunskapen. Jag misstänker att det snarare handlar om att man är intresserad av att ge ett intryck av att folk blir religiösa av förnuftsmässiga skäl i större utsträckning än vad som faktiskt sker.

Sammanfattningsvis är jag skeptisk mot att föra in apologetik i undervisningen även om det skulle argumenteras lika mycket för samtliga livsåskådningar. Främst på grund av skolans roll och hur stor del av religion det egentligen är (relevans). Men jag hade inte protesterat särskilt högljutt om anledningar till att man är övertygad om respektive livsåskådning diskuterat. Sanningen har inget att frukta av undersökning.

Nyansering

Eftersom det trevligt nog blev utrymme för att förtydliga min kommentar kring Micaels föredrag i konferensen så tänkte jag också lyfta in lite andra källor för att nyansera bilden av religionen i skolan. Claphaminstitutet och SKR är kristna organisationer, så frågan är om vi får en mer nyanserad bild om vi även blickar åt andra källor.

Johan Franzon i kommentarsfältet på det föregående inlägget lyfter fram Skolinspektionens rapport kring religionskunskapen i gymnasieskolan som ger en bredare helhetsbild. I rapporten får lärare i religionskunskap mitt tycke ganska så gott omdöme. Majoriteten av eleverna anser att religionerna behandlas objektivt, att lärarna efterfrågat elevernas erfarenheter i religionsämnet och att läraren ingriper om någon behandlas kränkande (4% tycker annorlunda i det sistnämnda). Andelen av elever som upplevt sig kränkta av vad någon sagt eller gjort är 4%.

Skillnaden här är att det inte endast är kristna elever som intervjuats. Enligt Micaels kommentar i tidigare inlägg bör man förvänta sig att 20% av ungdomar i Sverige är troende. Jämför man dessa rapporter förefaller det vara oväntat få kränkta elever i religionskunskapen – vilket är där man främst talar om religion. En potentiell förklaring till detta skulle kunna vara att SKR/Claphaminstitutets siffror är något högre än verkligheten. En annan förklaring skulle kunna vara att religiösa elever främst blir kränkta i andra sammanhang än religionskunskapen. Om det senare är fallet så är religionskunskapen inte det huvudsakliga problemet och då är frågan hur relevant lösningar såsom apologetik i skolan egentligen är. Vad gäller norm av naturalism så är denna självklar i naturvetenskapliga ämnen där metodologisk naturalism är det enda alternativet.

En avhandling som undersökt maktförhållanden i klassrum i skolor i Sverige är ”Den förhandlade makten”. Där nyanseras bilden av en anti-teistisk norm i skolan där lärare hånar religiösa elever som Claphaminstitutets rapport ger intrycket av. Den andra sidan av myntet är lärare undviker att lära ut vetenskap under naturvetenskapliga lektioner för att undvika konflikter eller förväxlar neutralitet med att falskeligen jämföra mytologi och vetenskap som likvärdiga modeller. Jag har plockat ut några exempel från intervjuer med lärare som är särskilt anmärkningsvärda (IP: lärare, I: intervjuare) :

Läraren betraktar evolutionsteorin som en fråga om tro, inte vetande (sedan är det upp till dem att bilda sig en uppfattning om vad de vill tro). Denna typ av argumentation är vanligt förekommande. Ofta framhålls att skolan skall vara neutral:


I: Skall vi lära ut att Darwin hade rätt att människan uppkommit ifrån djuren eller skall vi lära ut bibelns skapelseberättelse?
IP: Jag tycker båda två och så får barnen själv bilda en uppfattning.
I: Men skall man presentera dem som jämbördiga alternativ?
IP: Ja, det tycker jag. Man skall vara så neutral som möjligt. Bara fakta

Den förhandlade makten (2011), Fredrik Sjögren, http://hdl.handle.net/2077/26677

Ett annat exempel är lärare som inte vill lägga någon värdering i mytologiska förklaringar jämte vetenskapliga:

IP: Jag försöker framhålla den naturvetenskapliga idén, som en idé som man kan tro på. Nej, inte tro på, utan jag försöker redogöra för idéerna och sedan inte koppla ihop det med troende. För mig känns det som om de skall ha en insikt i Darwins teori. Känna till Darwins teori. Det är inget mål att de skall kunna tro på Darwins teori. Men ändå att de skall ha en insikt om vad Darwin säger, men för den skull måste man inte tro på det. Jag brukar inleda med att redovisa vissa skapelseberättelser. Dels den kristna och dels andra skapelseberättelser. Kanske fornnordiska skapelseberättelser. Hålla fram att de här är de som folk har trott på. Och sedan redovisa den naturvetenskapliga teorin då. Och vara tydlig
med det att: Ni behöver inte köpa teorin, ni behöver inte tro på den, men ni skall veta vad den säger. Insikt i vad den säger.
I: Man kan säga att du behöver inte påverka dem överhuvudtaget, att det är en rimligare teori?
IP: Nej, jag försöker inte värdera teorin. Utan snarare att de skall ha en insikt i teorin. (IP 8)

Den förhandlade makten (2011), Fredrik Sjögren, http://hdl.handle.net/2077/26677

Även exempel på lärare som har elever som anser att läraren inte får undervisa om evolutionsbiologi:

I: Hur bör man handskas med sådant [andra teorier], tycker du?
IP: Jag tycker att de skall vara med, i skolans undervisning. Sedan kan man ju lägga upp undervisningen på ett annorlunda sätt, men det är en helt annan sak. Vi har ju barn här som säger att: ”Ni får inte undervisa om Darwins lära och utvecklingslära. Det tror inte vi på, så det behöver inte ni lära oss”. Jag har ju fått band från föräldrar att jag inte kan den kristna uppfattningen och går på då ända tills de säger ”Ja, vi hade fel” säger de då. ”Ja, vi hade fel.” (IP 1)

Den förhandlade makten (2011), Fredrik Sjögren, http://hdl.handle.net/2077/26677

Ytterligare ett exempel där en lärare på grund av sin religiösa tro berövar barnen på en adekvat utbildning i biologi:

IP: Det är till och med en biologilärare som är medlem i Pingstförsamlingen. Han hoppar över avsnittet. Så löser han problemet […]. Och det är för jävligt alltså.
I: Det är ju rätt intressant.
IP: Han vågar inte ta upp det. Han jobbar inte här nu, men det är väldigt kort tid sedan han gjorde det.
I: Du menar att han hoppar över avsnittet om […]
IP: […] utvecklingsläran, som det brukar heta. Sedan kan det finnas de som tar upp väldigt lite. Folk är rädda. Man vill inte ställa sig själv illa ute. Då säger man kanske lämpliga saker eller olämpliga. (IP 14)

Den förhandlade makten (2011), Fredrik Sjögren, http://hdl.handle.net/2077/26677

Dessa exempel får nyansera bilden av normer i skolan. I dessa exempel får man istället intrycket av att skolan inte är tillräckligt sekulär när lärare inte kan obehindrat undervisa kring vetenskapliga teorier i naturvetenskapliga ämnen. Elever som av olika anledningar inte får någon undervisning kring evolution eller får en bild av att evolutionsteori är jämförbart med mytologiska skapelseberättelser hamnar bakom andra elever som får adekvat utbildning. De största förlorarna på detta är eleverna.

Sammanfattning

Sammanfattar man diskussionen såhär långt med Pär och Micael så hoppas jag att jag lyckats förtydliga att jag inte anser att det är fel på något sätt att ägna tid åt lärarnas roll i kränkningar mot kristna elever. Jag är också överens om att det är positivt med mer filosofi i skolan. Jag är också överens om att det är värre att bli kränkt och mobbad av en lärare än en annan elev.

Där vi fortsätter ha olika åsikt är lösningar på hur man minskar kränkningar och mobbning i skolan. Jag är fortsatt skeptiskt till apologetik i skolan samt problematisering av en sekulär norm. Jag tror också att denna problembild med föreslagna lösningar just kommer hur ett fokus på lärare trots att detta är en betydligt mindre del av kränkningarna.

Publicerad av veganbiologist

Vegan with a PhD in Molecular Genetics

3 reaktioner till “Replik: Kristen i skolan

  1. Superkort respons till din poäng om mjuk ateistisk norm: det är skillnad på att undervisningen inte tar ställning i religionsfrågor och att mjuk ateism (avsaknad av tro på Gud) är norm, på samma sätt som det är skillnad på att undervisningen är apolitisk i att den tar ställning och att den har ena politisk norm där det normala/självklara/normativa är att inte ha en ideologi. I det senare fallet betraktas de som har en ideologisk uppfattning som utanför normen, medan soffliggare är normala. Det skapar problem – problem som lyckligtvis är ovanliga i Sverige just för att vi sällan har en apolitisk *norm* i skolan även om undervisningen är apolitisk. Hänger du med på hur jag tänker?

    Gillad av 1 person

  2. Jag anser att det är upprörande att arrangörerna till denna konferens målat upp bilden av en förhärskande ateistisk norm bland svenska lärare, som resulterar i att troende elever utsätts för kränkningar. Ska man hänga ut en hel yrkeskår och i princip anklaga dem för att vara mobbare, bör man ha väldigt väl på fötterna. Jag anser att så inte är fallet här. Jag anser dels att vissa underlag som jag tagit del av och som påstås styrka att det råder en generell ateistisk norm, inte alls styrker detta. Jag anser vidare att det finns stark evidens som talar emot tesen att det råder en hård ateistisk norm bland svenska lärare.

    Först om brister i några av de underlag som presenterats till stöd för tesen. Av de underlag som presenterats har jag hittills hunnit ta del av Karin Kittelmann Flensners argumentation i kapitlet ”A neutral position” från hennes avhandling ”Religious Education in Contemporary Pluralistic Sweden”. Hennes slutsatser i detta kapitel har jag kritiserat här och på andra platser, så jag tänkte bara kort konstatera att det enda uttalande från en ordinarie lärare som hon presenterar i detta kapitel går rakt emot den slutsats hon drar. Läraren beskriver sin egen ateistiska hållning som ”extrem”. Flensner drar slutsatsen att svensk skola framställer ateism som ”neutralt”. Det är uppochnervända världen.

    Ett annat av de underlag som presenteras som stöd för tesen om den hårda ateistiska normen är en text av Kerstin von Brömssen på Skolverkets hemsida. När Micael Grenholm i sin del av konferensen presenterar denna text låter han påskina att detta är Skolverkets egen kommentar avseende en uppsats av Anders Karlsson. Detta är inte korrekt. Texten är inte Skolverkets egen utan en fristående kommentar av von Brömssen, som inte arbetar på Skolverket utan på Högskolan Väst. Skolverket markerar skribentens oberoende i en särskild notis som tydligt syns i början av artikeln. Vad Micael Grenholm inte heller berättar är att artikeln beskriver en avhandling som tycks utgå från ett enda undervisningstillfälle om 60 minuter. Vi ska alltså dra slutsatsen att det råder en generell ateistisk norm bland svenska lärare därför att en enskild lärare på en enskild skola vid ett undervisningstillfälle visat bristande omdöme.

    Över till de evidens som jag menar talar emot att det råder en hård ateistisk norm bland svenska lärare. Till att börja med finns det undersökningar gjorda som indikerar hur vanligt det är att svenskar överlag är ateister. Pew Research Center gjorde 2018 en stor kartläggning av kristendomens ställning bland länderna i Västeuropa, och fann då att 14 procent av svenskarna definierade sig själva som ateister. World Values Survey har nyligen publicerat färsk statistik från alla världens hörn, där siffran för ateister i Sverige är något högre: 19 procent. Mot denna bakgrund bör vi ställa oss frågan hur sannolikt det är att den svenska lärarkåren skulle domineras av hårda ateister. Vidare har Veganbiologist ovan på ett övertygande vis visat att den rapport från Sveriges kristna råd som påstås visa att en stor andel av svenska lärare kränker troende elever i själva verket visar att 91 procent av de svarande inte upplevt sig kränka av någon lärare i skolan. Och slutligen har vi rapporten från Skolinspektionen som visade att endast 3 procent av eleverna på svenska gymnasieskolor upplevde att lärarna inte behandlade religioner på ett neutralt vis.

    För att vara helt tydlig. Jag menar inte att kränkningar av elever ska negligeras. All kränkande behandling som sker i svenska skolor ska tas på största allvar och motarbetas. Vad jag här vänder mig emot är slutsatsen att de kränkningar som sker beror på en hård ateistisk norm bland svenska lärare. Jag anser att inte minst den tydliga statistiken från Skolinspektionens omfattande undersökning omöjliggör en sådan slutsats. Huruvida konferensarrangörerna bör be den svenska lärarkåren om ursäkt överlämnar jag till dem själva att bedöma.

    Gilla

  3. ”I min granskning av Anti-apologetiks (här: AA) kommentar till konferensen Får kristna ta plats i skolan? tog jag upp Claphamrapporten Kränkt för sin tro Kristna ungdomars upplevelse av sekulär intolerans i dagens svenska skola. Den baseras på ett unikt empiriskt material bestående av intervjuer med 20 kristna elever, men AA bemöter min kritik genom att hänvisa till en annan rapport.

    Jag tycker inte att AA har satt sig in i och förstått betydelsen av de kvalitativa data som Claphamrapporten presenterar utan väljer att avfärda dem. Däremot sätter AA stor tilltro till de kvantitativa data och verkar utgå ifrån att siffrorna talar för sig själva.

    Problemet är att siffror inte talar för sig själva när det handlar om människor i samhället. I naturvetenskapliga forskningsfält är kvantitativa data ”döda” (med undantag för medicinsk forskning), de har inga röster, inga värderingar eller attityder, inga drömmar eller åsikter. De handlar om processer i kemi, fysik, biologi med mera. I samhällsvetenskapliga forskningsfält är data, eller snarare källorna till data, alltid levande, de har åsikter om varandra och kanske om forskningen, de har drömmar, kan bli kränkta och få sina rättigheter överkörda. Forskningen utförs alltså inte i ett vacuum fullt av siffror som bara kan betyda en sak. Tvärtom måste siffror alltid tolkas och sättas in i ett sammanhang.”

    https://www.hobbyteologen.se/hur-manga-larare-maste-mobba-kristna-elever-innan-det-far-kallas-ett-problem/

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: