Kristen i skolan och neutraliteten

I helgen (19/9 – 2020) var det en digital konferens vid namn ”Får kristna plats i skolan?” som jag närvarade vid som åhörare. Konferensen går att lyssna på i efterhand och länk uppdateras här (uppdatering: Nu här) när det finns tillgängligt.

Konferensen handlar om hur kristna elever upplever kränkningar i skolan av framför allt andra elever, men även lärare. Bakgrunden är en rapport som den kristna organisationen Claphaminstitutet publicerat. Efter att ha lyssnat till konferensen så tänkte jag ge några reflektioner och kommentarer kring vad som sades.

Att barn blir mobbade eller kränkta är självfallet oacceptabelt, särskilt när det kommer från lärare. Detta är inget jag kommer invända emot på något sätt. Inga barn, kristna eller inte, ska behöva bli mobbade eller uppleva kränkningar. Där är vi överens.

Fokus genom konferensen tycks ligga på att kristna elever blir mobbade för sin kristna tro av lärare, trots att rapporten tydligt klargör att det främst är andra elever som kränker kristna elever. Det tycks också vara så att denna mobbing/kränkningar från lärare sker när läraren är omedveten om att det finns en kristen elev i klassen – alltså inte direkt riktad till eleven.
Det är självklart oacceptabelt att lärare skulle håna och förlöjliga religioner på lektionstid eller prata om religiösa som om de lider av någon form av psykisk sjukdom, men jag frågar mig varför fokus inte ligger på den största källan av kränkningar – nämligen andra elever.

Medverkande i konferensen är Svenska apologetiksällskapet (SAS) vars roll här handlar om att prata om vad ateism är och huruvida ateism – som flitigt används synonymt med sekularism – är normen i svenska skolan. Detta är också anledningen till att detta ämne tas upp på bloggen, eftersom en del i detta handlar om apologetik – och det är den delen som jag kommer fokusera främst på i detta inlägg. Som representant för SAS och pratar om detta är Micael Grenholm som vi stött på tidigare här på bloggen.

Vad är Ateism?

Hur jag använder termen ateism har redan presenterats i ett tidigare inlägg. Micael hänvisar till uppslagsverk och ordböcker där vi ofta hittar flera definitioner av ateism. Micael tycks dock vilja bestämt hävda att den han har hittat är den korrekta. Men Micael nämner också att exempelvis American Atheists har en annan definition – som är mer lik min, men som Micael avfärdar.

Ordböcker är deskriptiva och beskriver hur ord och termer används, men ofta finns flera parallella användningar av ord. Ord har ingen inneboende mening som i sig självt har betydelse. Det spelar mindre roll vad ordet är, bara man är överens om vad för koncept man vill förmedla med ordet.

Micael delar upp ateism i mjuk och hård ateism, en uppdelning jag håller med om. Där hård ateism är att man accepterar påståendet att ”ingen gud existerar” som sant. Medan mjuk ateism är att man inte accepterar påståendet ”någon gud existerar” som sant. Men Micael använder senare ateism endast i betydelsen hård ateism.

Micael jämför neutraliteten med samhällskunskapslärare mot neutraliteten vad jag får anta är religionskunskapslärare genom att jämföra olika typer av ideologier med den neutrala positionen av att vara apolitisk. Här skulle man kanske kunnat tro att liknelsen skulle vara a-politisk med a-teism då den ena är avsaknad av politisk ställning och den andra är – i sin breda form – avsaknad av teism. Men istället vill Micael jämföra ateism vid anarkism i denna liknelse för att påstå att ateism ”vill avskaffa religion” och anarkism ”vill avskaffa stat” – och således jämförbart. Problemet är att ateism säger ingenting om hur ens förhållande till anti-teism är. Att vara ateist betyder inte automatiskt att man vill avskaffa religion, det säger bara något om ens övertygelse i en enstaka fråga.

Micael går vidare med att motivera hur han förkastar definitionen av mjuk ateism genom liknelsen att om ateism är frånvaron av religiös övertygelse (egentligen endast i frågan om huruvida en gud existerar) – så skulle stenar vara ateister och det är absurt. Men Micael tycks inte tycka att ”apolitisk” är en absurd term, men om en sten inte har en religion så har väl rimligen inte en sten en politisk åsikt heller? Är då stenar apolitiska? Kan man beskriva en sten som att den inte är en övertygad socialist?

Jag anser snarare att det absurda i att prata om stenar som ateister inte ligger i definitionen av ateism, utan vad man applicerar termen på. Likgiltighet är inte heller relevant om man pratar om ting som inte har kapacitet att känna känslor, likgiltighet är endast relevant om man pratar om ett subjekt kapabelt till att känna känslor. Likaså är apolitisk endast relevant för subjekt som har förmågan att göra ett politisk ställningstagande. Sist men inte minst är således ateism i betydelsen att inte vara övertygad om att någon gud existerar endast relevant för subjekt som har kapaciteten att ha ett mentalt tillstånd att vara övertygad om att någon gud existerar. Därför köper jag inte Micaels invändning mot denna betydelse av ateism.

Micael vill istället benämna människor som inte tar en tydlig ställning att gud definitivt inte finns som agnostiker – det vill säga personer som säger sig inte veta eller är övertygade om att det inte går att veta huruvida någon gud existerar eller ej. Detta beror givetvis på hur man definierar ”veta”. Micael tycks använda de klassiskt filosofiska definitionerna av ateism/agnosticism där ateism är att svara ”nej” på frågan ”finns gud?” och agnosticism är ”jag kan inte veta”. I sådana filosofiska sammanhang syftar ”vetande” till när ens övertygelse om ett påstående stämmer överens med vad som är absolut sant. Problemet är bara att det är oerhört svårt att veta vad som är absolut sant. Vetenskap som är vår mest pålitliga metod för att generera kunskap gör aldrig anspråk på att kunna avslöja absoluta sanningar. Så med en sådan definition av agnosticism är jag agnostiskt till precis alla påståenden om den externa verkligheten (efter som jag inte känner till någon metod att uppnå en absolut sanning) – vilket gör begreppet något meningslöst då det inte särskiljer någonting från något annat.
Men vill Micael kalla mig agnostiker så är det okej, men jag kallar det Micael kallar för agnosticism för ateism.

Så låt oss förtydliga vad jag menar med olika begrepp:

• Ateism – att inte tro att en gud existerar – nekande svar på frågan ”är du övertygad om att någon gud existerar?”
  • Mjuk ateism – mentalt tillstånd av att inte vara övertygad om att någon gud existerar
  • Hård ateism – mentalt tillstånd av att vara övertygad om att ingen gud existerar
  • ”Filosofisk ateism” – nekande svar på frågan ”finns gud?”

Detta innebär att ateism kan ses som ett samlingsbegrepp på olika typer av ateism, där den gemensamma nämnaren är att man inte är övertygad om att gud inte existerar. Någon som är övertygad om att ingen gud existerar implicerar givetvis att man inte är övertygad om att någon gud existerar.

• Agnosticism – ens mentala övertygelse av huruvida man kan veta om gud existerar.

Alltså är agnosticism möjligt att kombinera med exempelvis hård ateism, men inte mjuk ateism. Agnosticism blir ett tredje alternativ mellan ateism och teism i ett filosofiskt sammanhang när man pratar om påståenden som filosofisk kunskap/vetande, men inte i ett vardagligt eller vetenskapligt sammanhang där vi accepterar att vi inte har tillgång till absoluta sanningar. I ett filosofiskt sammanhang är det tveksamt om man kan vara rationellt övertygad om vare sig ateism eller teism – det skulle tvinga alla rationella människor att vara agnostiker oavsett vad de är övertygade om. Ska Micael använda ateism i en filosofisk bemärkelse och således placera in mig i facket av agnostiker så får man anta att Micael är teist även i filosofisk bemärkelse – och då frågar jag mig, vad har Micael för metod för att blotta absoluta sanningar om verkligheten? Något exempelvis vetenskap inte ens teoretiskt säger sig kunna komma åt. Denna diskussion där teister vill försöka definiera ateister som agnostiker istället är ganska ensidig, ingen tycks ifrågasätta hur teister kan vara teister i ett sådant sammanhang.

Vad har vi egentligen för behov av konceptet agnosticism för att beskriva människor om det skulle visa sig att alla är agnostiker? Åtminstone när vi pratar om påståenden utanför axiomatiska system (exempelvis matematik) – som när vi pratar om den externa verkligheten.

Sekularism och en sekulär skola

Sekularism brukar användas i samhälleliga sammanhang – exempelvis pratar man vanligen om en sekulär stat. I den betydelsen handlar sekularism om projektet att separera stat från kyrka. Ett projekt som i Sverige pågick mellan 1886 och 2000, där statskyrkan slutade vara en del av staten och blev en religiös organisation bland andra.

Att samhället är sekulärt i offentligheten är en förutsättning för religionsfriheten, innan sekulariseringen av den svenska staten var det tvingande enligt lag att ta emot nattvard och vara kristen. Sekulariseringen innebär en frihet att ha andra religioner och också en frihet från religion helt och hållet. Det är först när staten inte har en statsreligion som medborgarna ens teoretiskt ha verklig religionsfrihet.

En sekulär skola kan således ses som en förutsättning för religionsfrihet i skolan, om skolan har en uttalad religion, styrs av en religiös organisation och där undervisningen innehåller religionsutövning så är det inte en neutral undervisning och religionsfrihet råder kanske inte fullt ut för eleverna.

Neutralitet

Svenska apologetiksällskapets del i konferensen går som sagt ut på att definiera ateism och prata om huruvida ateism är norm i skolan. Men jag anser att man använder lite olyckligt språk i samband med detta.

På samma vis som skolan bör vara neutral (apolitisk) vad gäller politisk ideologi (inom ramen av demokrati) – lärare ska inte forma eleverna till en viss politisk ideologi. Likaså ska inte skolan forma elever till en religiös tillhörighet utan det bör vara något eleverna själva tar ställning till. Den typen av neutralitet innebär i praktiken att undervisningen är sekulär och mjukt ateistisk. Om undervisningen inte innebär religionsutövning så är den sekulär om undervisningen inte utgår ifrån att någon särskild gud existerar utan lämnar det som en öppen fråga är den mjukt ateistisk (se ovan för definition). Detta hindrar självfallet inte att man lär ut om religion, vilket jag definitivt tycker att man borde göra.

Huvudpoängen här tycks vara att påstå att ateism inte är neutralt, och det beror givetvis på vad man menar med ateism. Men mjuk ateism skulle jag definitivt säga är en neutral position, ett utgångsläge. Om man tänker sig en hjärna som uppstår i ett vakuum och inte har några åsikter om något – men har kapacitet att ha det så är hjärnan perfekt apolitisk – helt neutral. Om man tänker sig samma hjärna uppstå utan några som helst övertygelser om sin omvärld, men har kapaciteten att vara övertygad – så är den mjukt ateistisk, den är inte övertygad om att någon gud finns – vilket också är ett neutralt utgångsläge.

Men, detta är inte riktigt den beskrivningen jag tycker Micael målar upp. Utan Micael utgår ifrån en definition av ateism i betydelsen att man påstår att någon gud definitivt inte finns, och ”sekulär” används i princip synonymt med en sådan ateism. Sedan menar man att normen i skolan är ateism, men man istället egentligen tycks egentligen syfta på anti-teism (aktiv opposition mot religion och teism). Denna norm är sedan vad som anses vara grunden till varför elever känner sig kränkta.

Jag ser ett problem här i att man sammanblandar korten något, som resulterar att man kan framställa en sekulär skola och i förlängningen kanske hela det sekulära samhället som orsaken till mobbing av kristna barn. En sekulär skola betyder inte att lärare hånar religion och religiösa människor, det är snarare en aggressiv variant av anti-teism. Men om man förväxlar dessa så riskerar man att kasta ut bebisen med badvattnet om man genom dessa problematiska definitioner anklagar sekularismen för att inte vara neutral utan ett aktivt ställningstagande såsom stark ateism eller anti-teism

Så när man pratar om en sekulär norm som icke-neutral eftersom man pratar om anti-teism, vad är egentligen det neutrala läget? Att inte ha en sekulär skola skulle innebära att den knyts till någon religion – vilket definitivt inte är mer neutralt.

Lösningen

På det viset man har formulerat sig så blir det sekulära en del av problemet. Kristna elever blir kränkta på grund av att skolan är sekulär. Det föreslås också att apologetik ska bli en del av undervisningen. Något som jag ser likvärdigt med att man på samhällskunskapen skulle börja argumentera för olika ideologier. Frågan är om detta verkligen främjar neutraliteten.

Det börjar bli tydligt varför man väljer att fokusera på lärarnas kränkningar mot eleverna istället för vad flest elever blir kränkta av – nämligen andra elever. Om det är lärarna som målas ut som det huvudsakliga problemet så kan man leta efter lösningar primärt i undervisningens innehåll. Exempelvis att lärare ska stå och argumentera för religion via apologetiska argument såsom Kalam. Man kan också således kritisera själva grunden för neutraliteten i skolan – och ifrågasätta huruvida skolan ska ha en sekulär norm, där alternativet är att anta en religiös hållning.

Det är under konferensen oklart om man pratar om religionskunskapsämnet särskilt eller om man pratar om undervisningen generellt när man pratar om frågor såsom att ta upp kreationism eller kritisera naturalism. Att diskutera naturalism är självfallet inget problem om det görs i filosofi-/religionskunskapsämnet, men det blir problem om man även syftar på den metodologiska naturalism som måste utgås ifrån i vetenskapliga ämnen. Kreationism är tveksamt varför det bör tas upp över huvud taget, möjligen i så fall under religionskunskapen, men det blir ytterst märkligt om man skulle börja argumentera emot evolution eller liknande. Det skulle vara lika märkligt som att på allvar lyfta fram alkemi under kemin, magi under fysiken, homeopati under biologin eller New World Order styrd av illuminati under samhällskunskapslektionen – ”hur samhället kanske egentligen styrs”? De enda förlorarna på detta är eleverna och i slutändan samhället.

Jag kanske missade det i konferensen (jag missade början) men väldigt lite tid gick åt att se problemställningen med att andra elever kränker kristna elever, således diskuterades inte direkt några lösningar på det problemet heller. Kanske tänker man sig att eleverna inte kommer kränka varandra om man lär ut apologetik och ifrågasätter naturalism.

Sammanfattning

I vissa saker håller jag med talarna på konferensen, men jag har fokuserat på de bitar jag har invändningar emot här samt den del som går att koppla till apologetik.

Jag upplever att man fokuserar på lärare som problemet för kristna elever, där en sekulär skola och undervisningens innehåll är källa till problemet. Detta kommer ur en introduktion där man likställer ateism och hård ateism (även om hård ateism är en sub-kategori av ateism) och efter det pratar om sekularism, ateism och naturalism något utbytbart. När man undviker att tydligt särskilja dessa begrepp så kan kritik mot hård ateism plötsligt bli kritik mot ateism generellt eller sekularism, eller naturalism.

För att sammanfatta så håller jag med SAS presentation, och konferensen, att mobbing givetvis är oacceptabelt. Självklart ska man som kristen elev kunna gå i skolan utan att bli mobbad eller bli personligen kränkt. Jag håller också med om att man kan prata mer om sekulära livsåskådningar och även ateism, samt diskutera mer filosofi i skolan.

Det jag inte riktigt håller med om är hur man pratar om ateism, att problematisera sekularism – som är en förutsättning för elevernas frihet och att skolan ska inkorporera apologetik i undervisningen.