Kalam och finjustering

I detta inlägg tänkte jag att vi skulle slå två flugor i en smäll, nämligen bemöta två av de absolut vanligaste apologetiska argumenten. Var för sig är anledningarna till att man inte bör bli övertygad genom dessa argument av någon gud ganska enkla och kräver därför ingen enorm utläggning. Argumenten hör ihop då de båda är baserade på kosmologi samt att grunden för båda två argument är rent spekulativa.

Jag fortsätter med två avsnitt av podden ”Trovärdigt?” som ägnar ett avsnitt vardera åt dessa argument, nämligen ”Kalamargumentet, ett riktigt pangargument!” samt ”Inte textil eller träslöjd, men likafullt massor av design”.

Låt oss börja med det första och kanske mest populära, mycket tack vare apologeten William Lane Craig som det hänvisas till flitigt i detta avsnitt. Trevligt nog så lyfter podden själv vanliga motargument mot dessa argument varför också gör att detta mer bli en utbrodering av de motargumenten.

Kalam kosmologiska argument

Argumentet går ut på att ställa upp en enkel syllogism med två premisser:

Premiss 1: Allt som börjar att existera har en orsak

Premiss 2: Universum har en början

Slutsats: Alltså har universum en orsak

Detta leder då till vad vi kan se, slutsatsen att universum har en orsak – givet att premisserna är sanna. Lägg gärna märke till att vare sig premisserna eller slutsatsen säger någonting om gud – alltså kan detta argument logiskt inte leda till en slutats som innehåller gud. Det måste alltså till mycket mer för att hamna i en sådan slutsats – men vi återkommer till det. Om premisserna inte är sanna så kan vi inte göra något annat än att konstatera att vi inte kan veta om slutsatsen är sann.

Jag vill också här påpeka likt innan att jag definitivt inte är en kosmolog – vilket heller inte poddarna eller för den delen William Lane Craig heller är. Men kritiken är inte något som endast jag hittat på utan det finns en anledning till att långt ifrån alla kosmologer tycker detta är ett särskilt övertygande argument. En trevlig debatt mellan William Lane Craig och en faktisk kosmolog kan ses här – där vi ser en hur en kosmolog svarar på Kalam kosmologiska argument samt finjusteringsargumentet.

I samtliga av dessa motargument menar jag inte att jag är övertygad om det ena eller andra alternativet. Men jag har inte sett någon ge ett övertygande skäl vare sig vetenskapligt eller filosofiskt för varför dessa alternativ inte kan vara sanna. Så min hållning tills vidare är att vi inte vet om premisserna är sanna – alltså kan vi inte veta om slutsatsen är sann.

Den första invändningen jag har mot argumentet är premiss 1 – vilket är angående extrapoleringen av kausalitet utanför universum. Av experter som Stephen Hawking så väcks tanken att vi inte vet om man över huvud taget kan prata om ett ”innan” universum – då man menar att tid eventuellt uppstod först vid Big Bang. Alltså är ”innan” big bang enligt denna modell en helt nonsens konstruktion – som en rak kurva.

Vi extrapolerar alltså att vi observerar att allt som inom universum har en början – på att gälla även på universum i sin helhet – att även universum som börjar har orsaker även när vi inte har en dimension av tid. Det uppstår i min värld något av ett logiskt problem här – nämligen att kausalitet intuitivt är beroende av tid. Premiss 1 är egentligen bara en omformulering av ’orsak och verkan’. Men premissens sanning vilar på att man rent intuitivt skall acceptera detta som sant då vi alltid ser orsak och verkan inom universum – eftersom vi inte har någon erfarenhet av icke-universum. Vi har också svårt att föreställa oss avsaknad av tid – vilket gör att denna syllogism först ter sig rimligt då det kittlar vår intuition – men vilken inte blir lika övertygande om vi spenderar lite tankekraft på argumentet.

Verkan följer av orsak – alltså om något börjar existera av en orsak så är orsaken först och effekten sedan.  Hur funkar detta egentligen om inte tid finns? Det finns ingen kronologi som kan låta en orsak ge en verkan då tid över huvud taget inte finns. Jag kan inte acceptera utan motivation att allting som början har en orsak om inte tid existerar – detta anser jag att man behöver styrka på något sätt – det gör man inte i podden, inte i argumentet och inte av William Lane Craig heller för den delen.

Ett annat problem är som också tas upp i podden är problemet med att extrapolera en empirisk observation till att gälla även ”utanför” universum eller på universum i sin helhet. Att vi i vardagen observerar att allt som har en början alltid har en orsak i det universum vi pratar om. Har vi någon god anledning att anta att det är sant? Det är absolut en sund hypotes – men vi vet inte. Denna uppfattning tycks dock inte riktigt delas av fysiker som brukar påpeka att kvantfluktuationer tycks låta partiklar uppstå ”ur intet” utan någon särskild orsak.  

Av dessa två anledningar anser jag att det inte går att hävda att premiss 1 är sann, den rimligaste hållningen bör vara ”vi vet inte” som svar på premiss 1 då man egentligen endast lutar sig på spekulation.  Om vi inte vet om premiss 1 är sann, så är det egentligen redan slut för Kalam argumentet då vi inte längre vet om slutsatsen är sann.

Låt oss vända blicken åt premiss 2, nämligen att universum har en början. Här hänvisar man till värmdöden – alltså att universum långsamt kallnar och att det till slut inte kommer finnas någon termodynamisk fri energi kvar och således bli mörkt, kallt och livlöst i all evighet – möjligtvis. Med bakgrund till detta så menar man att universum måste ha en början. Men jag är inte helt övertygad om detta. Mig veterligen så sträcker sig Big Bang teorin till en bråkdel av en yoctosekund efter själva Big Bang – man når fram till en gräns där man inte vet vad som hänt. Dock påstår apologeter sig veta vad som händer förbi Big Bang.

Mitt stora problem här är att vi återigen möjligen inte har någon tid förens Big Bang redan har inträffat. På ett sätt så har alltså universum funnits i 100% av all tid som passerat, och tycks fortsätta för evigt – är inte detta per definition ett universum som alltid har funnits (dvs för all tid)? Jag påstår inte att universum inte har en början – men jag är inte övertygad om att kosmologer menar att universum definitivt någonsin inte funnits. Poddarna får hemskt gärna bevisa mig fel här.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag inte ser det som självklart att vare sig premiss 1 eller premiss 2 definitivt är sanna. Det saknas helt enkelt en hel del vetenskapliga pusselbitar för att vara säker på att dessa premisser stämmer. Det bästa jag hört hittills är spekulation och extrapolering. Vi har trots allt inga andra universum att jämföra med. Vi har dessutom den vanliga invändningen att ”någonting kan inte komma från ingenting” – men även där har vi inte tillgång till något ”ingenting” att undersöka. Är det över huvud taget möjligt att ha absolut ingenting?

Läser man vad kosmologer skriver så uttalar de sig verkligen inte så säkert kring denna typ av premisser – Big Bang teorin tar trots allt slut precis efter själva Big Bang. Man kan inte gå utanför Big Bang och fortfarande hävda att man lutar sig på denna vetenskapliga teori.

Som sagts flera gånger så betyder en osäkerhet kring premisserna en nödvändig osäkerhet kring slutsatsen. Jag påstår alltså inte att premisserna är falska – men att jag inte är övertygad om dess sanning. Man får först på ett övertygande sätt bekräfta att premisserna håller innan man kan hävda att slutsatsen är sann. Man ska inte låta sig bli hänförd av att spekulationerna tar avstamp i vetenskap – det gör inte detta resonemang till ett vetenskapligt sunt resonemang.

En orsak leder inte till någon gud

Eftersom vi inte vet huruvida premisserna kan antas vara sanna, så vet vi inte om slutsatsen är det. Men om vi skulle för diskussionens skull anta att slutsatsen är korrekt – universum har en orsak, så leder inte detta på något sätt till en gud.

En orsak är inte särskilt kontroversiellt, en orsak kan och bör utan några andra starka evidens antas vara helt naturlig tillsvidare. Det är precis här – där vi gått förbi den gängse vetenskapliga förklaringsmodellen Big Bang – och går in i spekulation – som apologeterna gillar att befinna sig. Det är där man finner ”god of the gaps”, vi plockar fram universallösningen ”övernaturligt” och placerar allt vi för tillfället inte riktigt fullt ut förstår där i, alltid utan god anledning. Men ”övernaturligt” i denna användning är ingen förklaring – det är endast ett alternativt ord för ”oförklarat”.  

Apologeter bruka här argumentera för att orsaken måste vara utanför tid och rum – då dessa inte finns förens strax efter eller precis vid ögonblicket av Big Bang. Förutom problemet med orsak och verkan utan tid vi diskuterade ovan – så får man visa att detta över huvud taget är möjligt. För mig är det svårt att skilja rent konceptuellt på något som är ”utanför tid och rum” med att inte existera. Själva existensen i min värld är definierad som att finnas i en tid som är längre än 0 och uppta någon form av plats i rummet. Om man påstår att en gud finns utanför tid och rum – så är detta för mig likvärdigt med att inte existera, för vi har inget gott skäl att utan vidare anta att det går att existera utan tid och utan rum. Men även om vi skulle köpa en orsak utanför tid och rum – så är denna orsak fortfarande inte övernaturlig eller på något sätt associerad med någon form av agens.

Om man skulle komma fram till en punkt där apologeter faktiskt lyckas påvisa att premisserna sannolikt är sanna och således slutsatsen är sann och därefter letar efter en orsak, ja då måste man först påvisa att de möjliga orsaker är teoretiskt möjliga innan de kan användas som en preliminär förklaring.

Nästa argument som vi blir presenterade för här är ett försök att argumentera för en orsak med agens. Detta är ännu svagare än hela resan hit – det är enligt mig ett fullkomligt befängt och trasigt argument. Man menar att ett fenomen som här exemplifieras med en kokad kopp te kan ha en personlig orsak samt en fysisk orsak. Den fysiska orsaken är då värmeutvecklingen av rörelsen i vattenmolekyler etc. Den personliga orsaken är att någon har kokat koppen med te av omtanke. Detta överför man utan vidare på hela universum där man utesluter en fysisk orsak eftersom tid och rum ännu inte finns – och kvar blir då endast en personlig orsak. Jag vet inte riktigt hur många felslut som begås här – men vi tar och tittar på det mest uppenbara. En kopp te är uppenbarligen orsakad av en människa – det är något vi människor gör. Det är klart att handlingar som människor utför har en personlig aspekt då de är utförda av en agent.

Men problemet blir uppenbart när vi gör oss påminda om att koppar med te inte förekommer i naturen utan inblandning av människan – precis som en mängd olika fenomen och processer som är helt oberoende och frikopplade från människan. Regn går att förstå på en mekanistisk nivå – vatten som dunstar av solen, bildar moln som sedan faller ner som regn – precis som sången man sjunger på dagis eller vad det nu kan tänkas vara. Regn har uppenbarligen ingen personlig orsak då regn normalt inte orsakas av en mänsklig handling – åtminstone inte medveten – det förekommer helt naturligt oberoende av människan. Det finns mängder av fenomen som är helt uppenbart utan personlig orsak såsom supernovor, månens kratrar, jordbävningar eller vilket naturligt fenomen som helst. Detta är inget argument – det är endast ett påstående att universum har en personlig orsak.

Ett givet fenomen kan ha en ”personlig orsak” på det sättet, men ett fenomen kan också vara helt utan ”personlig orsak” som vi såg ovan. Om man sedan utesluter en ”fysisk orsak” från universum med uteslutningsmetoden så har man redan antagit att universum skulle ha en ”personlig orsak” likt en kopp te som kokas. Detta har man definitivt inte något som helst fog för och är per definition ett cirkulärt resonemang eftersom man antar slutsatsen redan från början. Man kan omöjligen bevisa att universum har en personlig orsak genom att anta att det är ett av två alternativ. Det som behöver göras att är påvisa att universum kan ha en personlig orsak och att det faktiskt har det. Det gör man inte med uteslutningsmetoden på detta vis.

Vad Kalam egentligen säger

Om vi skulle vara oerhört generösa och tillåta oss att säga att premisserna är hyfsat sunda – så är det bästa vi kan få från Kalam att universum eventuellt har en orsak. Detta är tämligen trivialt, det säger oss ingenting om vad den orsaken är eller hur det gick till.

Uppföljningen efter sin påstådda slutsats är ännu svagare än Kalam i sig självt – det bygger helt och hållet på lösa antaganden som inte går att styrka med evidens. Vi har inte ens fått ett bevis för att de alternativ som presenteras över huvud taget är möjliga (se tidigare diskussion om möjliga förklaringar).

När apologeter använder Kalam argument så vill de som sagt använda detta som en förrätt till fler resonemang där man på olika sätt försöka konstatera att gud är det enda som blir kvar som förklaring utan någon som helst bevisning. Ett annat problem är att man brukar betona i Premiss 1 att allt som börjar existera har en orsak – för att sedan påpeka att detta inte gäller gud då gud aldrig har börjat existera utan funnits för evigt. Detta för att hantera problemet med att man annars inte kan förklara vad som orsakade gud. Men för att inte begå special pleading – det vill säga argumentationsfelet att ge något ett omotiverat undantag från en generell princip eller regel. Då argumentet inte innehåller något underlag för att gud skulle slippa ha en orsak för sin existens så kan man inte tolka detta än något annat än ett ogrundat påstående. Om gud ges frikortet att existera utan orsak då gud är evig så kan man likväl ge det frikortet till universum som helhet.

Jag har oerhört svårt att se att någon skulle bli övertygad om gud eller något annat övernaturligt genom detta argument – jag tror det endast biter på redan övertygade religiösa människor. Varför skulle man basera en världsbild helt och hållet på en spekulation?

Finjustering

Visst är det helt makalöst att livet som startade på jorden och sedan anpassats genom evolution till förhållanden på jorden – ser ut att vara på den perfekta platsen? Eller?

Douglas Adams beskriver detta genialt i sin analogi med den medvetna vattenpölen som bildats i en grop. Tänk, denna grop är helt perfekt för vattenpölen – den följer exakt och precist kanten på pölen. Vad är oddsen för det? Att en grop skulle vara så perfekt för denna pöl? Det måste vara någon som skapat gropen med pölen i åtanke, hur skulle den annars kunna passa så perfekt? Historien avslutas med att solen till slut torkar ut vattenpölen och kvar blir endast en grop.

Denna analogi visar hur lätt det är att falla in i en självcentrerad världsbild där hela universum snurrar runt just mig. Allt finns för min skull. Människan har uppenbarligen lätt att falla in i ett sådant perspektiv. Låt oss fundera på detta lite närmre med lite bättre perspektiv.

Evolutionär anpassning leder till livsformer som ser ut att vara designade för sin miljö – då naturlig selektion genom miljontals år låtit gener, egenskaper och miljö samspela och sorterat bort det som inte funkar i respektive miljö. Kvar blir organismer som har egenskaper som ser ändamålsenliga (för sin omgivning) ut – vad man i biologin brukar kalla adaptationer. Det är inte konstigt att man på 1700-talet och tidigare tänkte sig att detta var fallet – ändamålsenlighet alltså. Men i och med Darwin och evolutionsteorin så förstår vi idag hur illusionen av design uppstår genom adaptation – adaptiv evolution.

Det är av denna anledning inte särskilt märkligt eller oväntat att jorden ser alldeles utmärkt ut som plats för det liv som finns här – då livet har anpassat sig genom hundratals miljoner av år till denna miljö.

Dock så brukar apologeter lyfta denna princip på hela universum och säga att det är oväntat att det finns liv i universum över huvud taget, vilket man gör i detta avsnitt. Att om naturkonstanterna varit det minsta annorlunda så hade vi inte haft ett universum som kunde ha liv över huvud taget – vilket förvisso kan vara sant i alla fall om naturkonstanterna skulle vara tillräckligt annorlunda. Men det är ett ganska starkt påstående att säga att det är omöjligt om det var på det minsta vis annorlunda. Skulle liv kunna existera om naturkonstanterna varit annorlunda? Jag skulle påstå att vi inte vet.

Men vi får komma ihåg här vårt perspektiv med vattenpölen. Den absoluta majoriteten av universum som vi utforskat hittills är oerhört ogästvänligt för liv. Vi har heller inte hittat liv någon annan stans än just här såhär långt. Skulle man skapa en generell bild av universum så tycks universum allt annat än optimerad för liv. Av alla planeter vi undersökt hittills så är det bara en som har liv. Även jorden själv är inte särskilt gästvänlig för en enskild organism. Vi människor kan bara leva på en liten del av jorden, vi behöver avancerad utrustning för att ens kunna utforska den enorma volym av hav som dominerar jorden – vi kan inte klara oss själva i under ytan särskilt länge eller djupt.

Men det är inte orimligt att tänka sig att liv har uppstått i de delar av universum som tillåter liv att existera. Att vi är på en av de platser bör väl vara tämligen uppenbart precis som vattenpölen alltid hamnar i en grop. Vattenpölen kommer aldrig finnas till på helt plana ytor och fundera över hur perfekt sin grop är.

Naturkonstanter som ett mixerbord

Hela finjusteringsargumentet bygger på att naturkonstanter är som rattarna på ett mixerbord – som är analogin som används i poddavsnittet. Genom att göra denna liknelse och det som följer så gör man en serie tämligen djärva antaganden som man inte presenterar något belägg för över huvud taget.

Antaganden som görs är:

• Naturkonstanterna är kontinuerliga värden som kan anta vilket värde som helst
• Man känner till frihetsgraden på dessa värden
• De är slumpmässigt samplade
• De är helt oberoende av varandra
• Det över huvud taget möjligt att ha andra värden på dessa
• Osannolika händelser förkastas

Inga av dessa antaganden stöds av någon form av bevisning som presenteras.

Den mig veterligen gängse synen på naturkonstanterna är att de är beskrivande – de är siffervärden på konstanter i ekvationer vi använder för att beskriva universum – hur materia interagerar etc. som vi kan mäta upp.

Så hur utesluter man att dessa konstanter inte är givna av en okänd princip av kosmos? Förens vi kan påvisa motsatsen – att naturkonstanterna kan anta andra värden – så får vi väl rimligen hålla oss till slutsatsen att vi helt enkelt inte vet. Jag har frågat alla som använder detta argument om detta – men aldrig fått något tillfredställande svar. Detta är huvudanledningen till att jag inte köper detta som argument.

Vi får också hör att det inte finns något som i fysiken säger att naturkonstanterna måste vara så som de är. Men det betyder – som vi diskuterat tidigare med ”gumball analogy” inte att någonting säger att de skulle kunna varit annorlunda. Påståendet att de ’kan vara annorlunda’ och att de ’inte kan vara annorlunda’ är två enskilda påståenden som vardera måste visas möjliga och korrespondera med verkligheten. Avsaknad av bevis för det ena påståendet är inte bevis för det andra påståendet och vice versa. I ett fall där man saknar bevis för vardera så vet man helt enkelt inte vilket påstående som är sant.

Vi får ett tämligen märkligt motargument emot att naturkonstanterna inte skulle kunna vara givna från början – alltså att alternativet att de inte kan anta andra värden utan återspeglar en fundamental egenskap av universum – nämligen att ”de inte kunde vara där från början” – alltså när universum inte fanns. Det låter som ett antagande och det säger heller ingenting om konstanterna antog de enda värden de kunde ha ändå. Alltså är detta inget motargument – det är bara ett konstaterande att konstanterna är nonsens utan universum. Hur vet vi att ett universum kan uppstå med andra konstanter av detta? Inte på något sätt.

Oändlig sampling och multiversum

Spektakulärt nog så förkastar denna podden modellen om multiversum utan vidare. Det tycks bero på att den påstås vara inkompatibel med Big bang. Vad jag förstår så är de inte inkompatibla på något sätt då vissa multiversum-modeller tänker sig en oändlig sekvens av Big Bang i tid.

Min förståelse av detta är att multiversum är en matematisk möjlighet men som inte kan styrkas med annat än teoretiska övningar. Det betyder givetvis inte att vi lever i ett multiversum, men det är inte en helt ogrundad gissning som det lite framställs som i podden. Till skillnad ifrån hypotesen av gud så är detta åtminstone teoretiskt möjligt, det kan man inte säga om gudshypotesen.

Det är inte oväntat på något sätt att apologeter vill förkasta multiversum eftersom att i en sådan modell är en upplevd finjustering inte alls särskilt oväntat.

En variant av multiversum är den så kallade many-worlds-tolkningen av kvantfysik, vilken i princip säger att universum förgrenar sig – möjligen i oändlighet i ett oändligt många universum. I en sådan modell kan man möjligen tänka sig att universum förgrenats från början även när det gäller naturkonstanterna och vi helt enkelt existerar i en sådan gren där vi kan existera. Det vill säga, de universum där liv aldrig kunde uppstå finns, men vi lever i ett annat universum – där liv kan finnas.

En annan variant av multiversum är att man tänker sig att det Big Bang vi pratar om egentligen bara är en av en oändlig serie Big Bang. Det finns flera olika modeller som beskriver sådana förklaringar – några som en lekman som jag hittar finns här, här och här. Jag påstår inte att någon av dessa modeller avspeglar verkligheten – det överlämnar jag till fysikerna – poddarna avfärdar dock detta som falskt. På en vad jag tycks förstå felaktig grund – nämligen att de skulle vara alternativ till Big Bang, när de i själva verket bygger på Big Bang. Om man skulle acceptera en av antagandet som poddarna gör – nämligen att naturkonstanterna slumpas helt oberoende från varandra och kan ta vilket värde som helst – ja då är det helt plötsligt väldigt sannolikt att något av dessa Big Bangs skulle kunna ha förutsättningar för liv. Om vi tänker oss att vi drar en lott med en astronomiskt osannolik vinst, har vi oändligheten på oss så är det egentligen bara en fråga om tid – och det har vi oändligt av.  

Nu menar jag dock inte att jag tror att vi lever i ett multiversum. Till skillnad från Big Bang så är multiversum mer utav en spekulation, eventuellt icke-falsifierbar. Det är tydligen en möjlig tolkning av matematiken. Min hållning är jag inte vet. Jag vet inte hur någon kan påstå att de vet någonting bortanför Big Bang över huvud taget.

Anledningen till att jag dock tar upp multiversum är att det är bara en i raden av potentiella spekulativa förklaringar man förkastar till fördel till sin förklaring – nämligen gud. Hur motiverar man egentligen att förkasta andra spekulativa hypotetiska förklaringar? För problemet är inte bara att apologeter säger sig veta det som ingen fysiker vet – nämligen hur det måste vara. De kan tydligen falsifiera de icke-falsifierbara och sedan behålla sin egna icke-falsifierbara modell, nämligen att det helt enkelt måste vara gud som ligger bakom. Men ska vi vara lika frikostiga med att förkasta icke-falsifierbara hypoteser, ja då kan vi förkasta gud som förklaring då vi heller inte har något stöd för att gud är möjlig.

Det finns givetvis många problem med detta. Dels använder man uteslutningsmetoden av ett gäng spekulativa förklaringar där man inte vet om den faktiska förklaringen finns i denna mängd. Man ger sedan en egen spekulativ förklaring som man inte har något direkt fog för, likt hur multiversum åtminstone har någon form av anknytning i matematiken.  Man använder sedan en okänd metod för att utesluta alla spekulativa förklaringar förutom sin egna.

Jag konstaterar också en anmärkningsvärd motsägelse emellan de antaganden om universum som görs i detta avsnitt och avsnittet om det ontologiska gudsbeviset. Det ontologiska gudsbeviset går i princip ut på att man definierar gud som existerande och tycker således att gud existerar, där ett viktigt grundantagande man gör är att allt som är logiskt möjligt kan finnas – om inte här, så i ett annat möjligt universum. Ska man tro på detta så är det väl rimligen också så att det är nödvändigt att ett universum med de nuvarande naturkonstanter existerar – då det uppenbarligen är logiskt möjligt – vi är ju här. Således är det inte särskilt osannolikt att det finns ett universum som kan tillåta liv – tvärtom är det nödvändigt. Detta borde rimligen leda till en kognitiv dissonans där man – om man ska vara rationell – måste överge något av dessa argument med premisser. ‘Trovärdigt?’ menar förvisso att möjliga världar inte skall ses som parallella universum av möjligheter, men frågan är varför universum inte kan ges samma möjlighet att existera i alla möjliga världar per definition.

För mig har dessa två argument – Kalam och finjustering – en sak gemensamt, att de bygger båda på antaganden man tycker känns intuitiva för en lekman. Man ger dock inga riktiga evidens för att de premisser eller påståenden man gör har något fog. För mig blir detta således ett sätt att med många ord säga ”jag antar att gud finns”. För den enda slutsatsen man egentligen kan dra av båda dessa argument är att man inte vet om eller varför universum är finjusterat. Universum är inte finjusterat om universum är på det enda sätt det kan vara vad gäller naturkonstanter. Jag har som sagt väldigt svårt att tro att någon faktiskt blir religiös av dessa två argument utan jag tror att detta i princip uteslutande endast fungerar på redan troende människor – som automatiskt fyller igen luckorna av okända variabler med vad man redan tror sedan innan.